fredag, 6 mars, 2015


tänker jag mig visst att man ska lära sig av livet, det som händer kan i bästa fall göra mig mer förstående, få mig att se andras svårigheter i ett annat ljus, vidga vyerna. Jo. Möjligen.

Samtidigt är det inte enkelt hela tiden. I en bok jag läste för några år sen talade författaren varmt för att kriser utvecklar oss. Jag är väl inte lika begåvad, kan tänka, samtidigt sitter jag ju här. Min ‘kris’ pågår hela tiden, oavbrutet, jag kommer inte vidare så där som man ska för att utvecklas. Man ska ju förändra sin situation, gå vidare – helst stärkt och klokare. Men jag kan inte förändra särskilt mycket. Jag kan egentligen bara vänta mig att det mesta blir sämre i det som är min tillvaro. Det är inte en särskilt upplyftande tanke.

Och jag litar inte särskilt mycket på att det skulle kunna bli bättre med någonting. Jag vet visst att det finns goda vänliga medkännande människor i mitt liv, samtidigt som jag – av bitter erfarenhet – inte vill belasta någon annan. Att uppleva att någon inte orkar med, att någon överger när man har det svårt, det gör att man blir ganska försiktig i fortsättningen.

Nej, jag ser verkligen inte så mycket framåt.

– en alldeles vanlig dag, när man går upp, man klär på sig, man handlar, man tappar 1,5 l juicen på tårna, man ber för alla dom närmaste och dom lite längre bort, man kokar gröt. Allt är som vanligt. Vanligt är bra. Och samtidigt så oerhört utmattande. Jag går ut i badrummet för att plocka i ordning för makens morgontoalett, det visar sig att han på något sätt i går glömde att borsta tänderna, tandkrämen är kvar intorkad på tandborsten, det mesta iaf den som inte råkade svepas av på skåphyllan när han ställde in tandborsten i muggen där. Och den här detaljen, i förening med att jag började fundera på hur många ton mat jag bokstavligen burit hem sen vi flyttade hit – tack och lov för hissen – den detaljen, inget särskilt alls, men det känns som om det kraftigt bidrog till att jag sitter här och nästan inte orkar. Det är dumt och oförutsägbart. Just för tillfället finns nästan ingen kraft kvar, men jag vet, det är som med brunnen i går. När pumpen gått tom ett tag fylls brunnen ändå på och jag fortsätter.

Någon skrev – ‘Att fortsätta älska är att lära sig leva med sorg’ – jag tänker mycket på det. Och jag tänker också på president Mitterand, som sa till sin blivande älskarinna – ‘men älskar ni inte livet, madame?’. Att få ihop kärleken till livet, sorgen, tröttheten, tiden som rinner mellan fingrarna. Den egna otillräckligheten. Att snart resa sig upp igen, ett steg i taget.