onsdag, 4 mars, 2015


med ett sms till Yngste, så han bokade om och stod i, hade nån chattkontakt med Kent Robert eller motsvarande på flygbolaget, jag utgår från att det var ett alias, ingen kan ha hetat så på allvar. Så han har flygbiljett iaf. Och jag hoppas han kommer upp i ottan i morgon, just nu packar han med dessa eländiga föreskrifter om vätskor och inga saxar och hej och hå.

Och det hjälps inte, det är länge sen, men tidigt i morgon bitti är det min pappas dödsdag. Kadish för min far. Jag var tjugoåtta. Han var yngre än jag är nu. Det är en mycket besynnerlig tanke. Och det är fortfarande obegripligt på ett sätt. Det händer ännu att jag ser enstaka dödsannonser för människor med pappas födelseår och varenda gång tänker jag – ‘tänk att dom har fått ha varandra så länge, jag hoppas dom har varit tacksamma’. Och jo, jag vet att alla sannerligen inte har relationer dom är tacksamma för, men jag saknar min far. Ofta. Och det var rätt mycket snö som aldrig ville smälta, isen på sjön låg ovanligt länge det året, den mörka ytan som inte reflekterade ljus utan bara åt upp det. Mörker. Tomhet. Våren kom mycket långsamt det året.

Möjligen går jag ut i morgon och tittar efter penséer.

Och i början av nästa vecka nån gång kommer Yngste tillbaka.

under tiden som jag åkte till kvällsmässan. Än så länge går den ner i sydväst, så jag får den inte i synfältet. Och när jag åkte hem var det fullmåne och stjärnklart, så vackert.

Och jag var så tacksam att jag har denna möjlighet. Att stiga ur bilen, stillheten på parkeringen, jag gick en snabb sväng till Tvåans svärmors grav med tacksamhet över hennes fina son. Sen höll man på att städa alla möjliga utrymmen i kyrkan den här veckan också, så mittgången var fylld av oväntade möbler, men vi håller till i sakristian – rummet bredvid altaret där prästen annars förbereder sig för gudstjänsten – och där var allt som vanligt. Rummet och tiden som fylls av aningen om evighet.

Och hemma blev det kvällté och nu har Yngste slagit in paketet till flickvännen. Det är bara att hoppas att resan i morgon kommer att fungera.

– det lilla tunna lager som fanns här i morse. Solen skiner då och då. Och annars sitter jag och är redan nervös för Yngstes morgondag, men han klarar det bra, tror jag. Om nu Norwegian lyckas ta sig österut, det är väl i högsta grad osäkert. Förra gången åkte han med ett mer stabilt bolag, så typiskt. Det är ju det där att han ska upp till fakirtåget också, men tydligen har han beställt frukostpåse på tåget, klokt val.

Och hemma hos Äldsta går dom i skift med att vara krassliga, lilla minsta där startade och sen ramlade svärsonen dit, och nu har den äldsta hög feber och Äldsta själv har feber och halsont. Jag är bara så tacksam så länge maken inte drabbas av nånting. Det är iofs bra om jag slipper själv också, men han tog ju den där tydligen inte så effektiva influensavaccineringen iaf.

Och sen blev jag lättad när minnet fungerade. Min skoltidsbästis, som jag träffade i våras efter att inte ha sett henne på decennier, fyller år på lördag och jag tänkte skicka vykort, ett gammaldags vykort. Fast det var ju det där med vad hon nu heter som gift. Jag grubblade nästan en hel dag innan det ramlade ner. Den lättnaden.