tisdag, 3 mars, 2015


redan när det började komma trailers att jag inte skulle titta på det där med 90-talister och 40-talister som ska gå varann på nerverna så mycket som möjligt. Sen visade det sig ju vara Ulf Ekman i grannkanalen. Nej, jag känner inte Ulf E, vi har några gånger råkat befinna oss på samma ställe, men det är klart att jag – som många andra – funderat över hans rätt märkliga framtoning. Märklig i mina ögon, jag har bekanta som tycker han är en trevlig och varm person. Fullt möjligt alltså, men det är inte det intryck han lyckats ge mig. Oerhört slipad och medievan, det tycker jag nog. Å andra sidan kunde Anna Hedenmo läst på lite om framgångsteologi. Det hade också varit intressant att höra honom utveckla hur han ser på andligt ledarskap. Jag har andra bekanta, som inte tycker att det dom sett av det inte var så lyckat, järnkoll och brist på ödmjukhet var vad dom såg och rentav drabbades av.

Andligt ledarskap är sällan okomplicerat, det är en inbyggd frestelse när man blir upphöjd av andras förväntningar – den inre konflikten mellan att möta rosenkindad beundran och den egna upplevelsen av tomhet, fasan att bli ertappad som en fuskare, fruktan att andra ska se bakom fasaden, har nog fått mer än en andlig ledare att darra på manschetten och ta till diverse mindre lyckade utvägar. Om man är stor måste man vara snäll, som man säger i andra sammanhang, men det gäller här också.

är svårt att bedöma. Klart bäst var att maken inte hade några hål.

Men jag råkar ju avsky att ta bilder på tänderna, det gör fortfarande så förtvivlat ont i mjukdelarna. Och sen gräver damen runt och kletar och putsar och grejar. Och sen får man sitta och vänta med mix megapol i öronen runt omkring, så hemskt. Två män som satt och skrattade åt varann så högt att det inte gick att höra nästan nåt av vad dom sa, nästa gång ska jag ta med hörlurar och lyssna på vad som helst annat i mobilen. Och sen kommer då äntligen tandläkaren himself och fortsätter gräva runt och hittar ett ‘litet’ (säger dom alltid) hål under en gammal lagning. Jag måste alltså dit igen. Och det blir ännu dyrare.

Och jag överdriver alltså inte ett dugg, jag är väldigt nära sammanbrottets kant där hos tandläkaren.

Och sen åkte vi hem via maxi, maken satt kvar i bilen och jag sprang in. Och ut.

jo då – my middle name. Det blir inte tåg nästa vecka, det blir bil, inte jag som kör. Men jag får väl pladdra på så föraren håller sig vaken. I nödfall får jag väl nynna nåt, kan tänka, det borde hålla vem som helst vaken. Frånsett det, så blir det bra.

Och ska det bli en ordentlig lunch nu så får jag ta på mig sidenkalsongerna och gå ut och köpa tomater och potatis. Fortfarande ingen snö här. Jag börjar hoppas vi ska slippa. Och fast det nu är mars, så har jag inte kommit igång med promenaderna, jag kände att det var läge att sova så länge det gick i morse, när man nu kan.

Sen undrar jag förstås lite småstressat vad tandläkaren kan tänkas säga till oss. Å andra sidan hade jag förra året lyckats lägga mycket pengar där redan så här års, jag tappade ju en krona när jag åt kola i början av året. Den här julen kokade jag inte ens kola.