eftermiddag. Och maken har ett upprepat antal gånger (dvs tjatat, som jag brukar säga) undrat när det nu är vi ska vara där. Inte kan han ha minsta förtröstan att jag kommer att fixa det. Och han började fundera hur det är med Yngstes resa här på torsdag och dom olika detaljerna. Alldeles innan det var läggdags. Och jag bestämde mig för att – nej, jag tar ingen diskussion här alls om några detaljer som sen ska upprepas och vändas åt fel håll och tjatas om tills jag störtar ur rummet för allt blir så bisarrt, jag sa bara att det blir torsdag och han gör det själv. Inga mer detaljer, jag nappade inte ens på kroken om när han ska göra det han gör på måndag. Jag bara släppte ämnet. Nu råkar han ska åka med Norwegian, så det finns väl lite att fundera på, i sht som nyheterna peppras med uppgifter om just N, så visst förstår jag att det triggar maken. Jag kunde personligen önska att dom slutade informera omedelbart, men jag kan tänka att det finns folk som behöver info.

F ö log jag lite för mig själv när jag tittade på ortsadresser på läsare här i kväll – jag vet att geografin kan slå fel med flera mil, men ändå – Epaligne dök upp. För många år sen pratade maken i telefon med bygdens störste sons hustru, som råkade ha sin telefon just där, och plötsligt sa hon – ‘nej, ursäkta, jag måste säga till hunden, den skäller så, jag tror det är en ekorre’ och maken hörde hunden och tyckte världen var märklig, där kunde han stå och lyssna medan hon hutade åt hunden. Numer är vi mer vana vid att avstånd inte finns.