måndag, 2 mars, 2015


eftermiddag. Och maken har ett upprepat antal gånger (dvs tjatat, som jag brukar säga) undrat när det nu är vi ska vara där. Inte kan han ha minsta förtröstan att jag kommer att fixa det. Och han började fundera hur det är med Yngstes resa här på torsdag och dom olika detaljerna. Alldeles innan det var läggdags. Och jag bestämde mig för att – nej, jag tar ingen diskussion här alls om några detaljer som sen ska upprepas och vändas åt fel håll och tjatas om tills jag störtar ur rummet för allt blir så bisarrt, jag sa bara att det blir torsdag och han gör det själv. Inga mer detaljer, jag nappade inte ens på kroken om när han ska göra det han gör på måndag. Jag bara släppte ämnet. Nu råkar han ska åka med Norwegian, så det finns väl lite att fundera på, i sht som nyheterna peppras med uppgifter om just N, så visst förstår jag att det triggar maken. Jag kunde personligen önska att dom slutade informera omedelbart, men jag kan tänka att det finns folk som behöver info.

F ö log jag lite för mig själv när jag tittade på ortsadresser på läsare här i kväll – jag vet att geografin kan slå fel med flera mil, men ändå – Epaligne dök upp. För många år sen pratade maken i telefon med bygdens störste sons hustru, som råkade ha sin telefon just där, och plötsligt sa hon – ‘nej, ursäkta, jag måste säga till hunden, den skäller så, jag tror det är en ekorre’ och maken hörde hunden och tyckte världen var märklig, där kunde han stå och lyssna medan hon hutade åt hunden. Numer är vi mer vana vid att avstånd inte finns.

Jag brukar titta på dom engelska galna antikexperterna som åker runt och köper jox och säljer på auktion och tävlar med varandra, sen tittar jag på Grey’s och numer tittar jag på måndagskvällarna på dom stackars människorna som ska bygga hus. Allt som går fel, på alla upptänkliga sätt. Mina föräldrar byggde ju hus efter många års konflikter och diskussioner och dom byggde verkligen alltihop själva – mest pappa då – med undantag för skorstenarna, som en murare med en skuld till pappa gjorde en helg. Och när det var färdigbyggt tror jag inte mina föräldrar hade nån konflikt alls, faktiskt. Men planlösningar och ritningar och detaljer var vår värld under några år, så antagligen bidrar det till att jag tycker det är så fascinerande.

Men man önskar så att det ska gå bra för dom stackars människorna, som ger sig på massiva projekt.

Hos oss minns jag bara att det blev en kort stund av kärv stämning under byggandet när det visade sig att badkaret var en dm längre än badrummet. Fast pappa knackade ut väggen och byggde en nisch, det gick det också. Jag tror det var mamma som mätt lite hastigt.

i god tid, jag stod på perrongen minst fem minuter innan tåget skulle gå, men inte kom det nåt tåg heller. Man sköt tiden från 10.02 till 10.11 till 10.16 till 10.23. Då kom det. Och jag skickade sms att jag var lite sen, men inom marginalen ändå. Och en enkel promenad på det.

Det var roligt att träffa folk jag inte sett på väldigt länge, vänliga och trevliga personer. Så småningom traskade vi ut i samhället för att äta, då hällregnade det. Och den där kakan till kaffet, som utlovades på annonsskylten, den hade tydligen tagit slut. Nå ja. Så tillbaka igen och mer konstruktivt prat. Under tiden börjar flingorna dala som det värsta julkortet. När jag till slut var tillbaka på stationen var jag täckt av ett hyfsat snölager och ute var det marktäckande. Det var märkligt att åka tillbaka och se hur enormt mycket snö det kommit. Men här hemma var det lite regn och nästan ingen snö alls. Väldigt skönt faktiskt, för jag tyckte det var deprimerande med allt det vita.

En bra dag. Fast vi kom överens om en dag i september också och jag får ju lätt ångest av datum långt fram i tiden.