söndag, 1 mars, 2015


jag tänker på är att i morgon ska jag inte laga mat. Fast det är klart, här hemma finns det kycklingfilé och pesto, så helt utan att tänka på det, var jag inte ens i går. Och jag är uppriktigt inte ens säker på hur det blir med mat. I nödfall kan jag steka ett ägg när jag kommer hem. Och tisdagen planerar jag lite vagt – kanske italienska köttbullar, det heter så, och jag tycker det är gott.

Nackdelen med att åka tåg drygt tjugo minuter är förstås att det inte är nån idé att fika på tåget, det går väl knappt ens. Fast jag har en vag plan att åka mer tåg veckan efter, och då blir det i så fall oproportionerligt mycket tåg, drygt en och en halv timme dit, fyra timmar där och så hem igen. Och eftersom större delen av dom fyra timmarna tillbringas under kontrollerade former, så blir det inte så mycket spontansocialt utbyte heller. Det blir inte alltid det, även om man skulle vilja och kanske rentav behöva.

Om jag lägger mig nu är jag kanske jättejättepigg i morgon. Annars kan jag glädje mig åt att min hoja har påbörjat vårsäsongen. Den doftade förut i kväll, kände jag när jag stod bredvid.

– jag ska bevars åka tåg i morgon. Tjugo minuter lite drygt. Och Yngste är hemma och lagar nån sorts mat till sig och maken. Och ger honom medicinen vid halv fyra, för jag kliver av ett annat tåg här hemma vid fem.

Men jag går upp när mobilen signalerar, har jag tänkt mig. Då hinner jag ta den väldigt korta promenaden och stoppa kuvertet med timredovisningen i kommunens låda och rentav ta ut lite pengar i automaten innan det blir frukost. Roligt att träffa folk jag inte sett på år och dag. Nu råkar jag visserligen ha ett legendariskt dåligt lokalsinne, men jag tror jag ska klara det här ändå. Tio minuters promenad kanske.

Dagens predikant hade glömt pappret med den skrivna predikan hemma, så kan det bli ibland, men jag utgår från att han tänkt igenom det hela rätt ordentligt, så det mesta kom väl med. En tanke i samband med att vi alla kan konstatera att världen är en märklig plats, mycket är vackert och gott, men det finns stora mängder ondska och elände – världen är inte färdig än, den är work in progress. Kampen pågår i stort och smått. Så kan det vara. Att aldrig ge upp.

var det likadant, dvs jag stod bredvid klockan när den skulle slå åtta och den slog sju. Sen har den skött sig, tror jag. Iaf när jag har lyssnat. Varför den ogillar åtta slag vet jag förstås inte alls.

Och annars åkte vi till Mässan en bit bort, en väg som är betagande vacker om två månader, nu var det mest grått och på hemvägen blev det snö. Inte riktigt som på bilderna från Falun eftersom vi inte hade nån från början, men annars virvlade det rejält. Och jag gjorde chokladfondant till middagen. Den hade kunnat gräddas två minuter till, fast gott var det ändå. Chokladsmet är helt OK.

Och jag funderar på det här med gåvor. Om jag ger bort nånting, så gör jag. Då är det mottagarens ansvar, jag har inte längre med det att göra. Mottagaren hanterar gåvan. Och jag tänker på officeren, som säger till Jesus – ‘jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene ‘Gå’ så går han, och till den andre ‘Kom’ så kommer han, och säger jag till min tjänare ‘Gör det här’, så gör han det’. Nu har jag väl inte precis vare sig soldater under mig eller tjänare heller, men hade jag, så skulle jag lita på att bli åtlydd. Och står jag själv i lydnadsförhållade, för att jag har ställt mig där, så accepterar jag det – om inte sanningen tvingar mig i annan riktning – men jag är principiellt lojal, när jag har valt en relation. Jag vill inte bli tillfrågad om saker jag inte har med att göra, i sht om det är så att jag redan vet att eventuella synpunkter inte räknas. Jag står vid väggen, där man syns minst. Det är bäst så.