ett par gånger idag, dvs när jag har varit på väg upp har jag liksom inte kunnat ta mer än två steg sen har orken tagit slut och jag har blivit stående lite. Och jag tänker förstås på dessa stackars människor som åker skidor och kastar sig över mållinjen och sen ligger en stund på snön innan dom kan ta sig vidare. Så är det förstås inte alls för mig. Och även om jag känner att jag inte orkar, så vet jag att jag har inget att välja på. Och jag kan tänka att det är ett lyxproblem, vi har mat och tak över huvudet, jag borde kunna bättre. Jag borde inte längre bli ledsen när maken hakar upp sig i någon av tjatrundorna, jag kan ju förutse att det kommer. I kväll hamnade han där en stund eftersom han ville diskutera att Yngste inte kom hem till kvälltét, kunde han möjligen ha stannat hos Tvåan, jo just det, han pratade om det innan han åkte, och nej, jag vet inte när han kommer, det ordnar sig säkerligen. Säger jag då, som jag tycker, lite avslutande på detta samtal. För mig finns det inte så mycket mer, ämnet är uttömt. Och det är det ju inte för maken, han kan tjata på en rätt lång stund till.

Och jag går under för att jag inte orkar, och sen mår jag illa för att jag – trots att jag vet hela skeendet både innan och när jag står där – men jag sörjer över att jag inte kan hantera det. Efter tio års övande, kan jag inte. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vårda, och här står jag. Och ja, i morgon reser jag mig upp och fortsätter. Lite låg hastighet kanske, men ett steg i taget. Ensamhet.