När jag ska ringa någon, så är jag ju djupt övertygad om att dom förmodligen är på väg till toa eller iaf har något väldigt roligt på gång, som jag ringer och avbryter. Det är en lätt tvångstanke jag har. Fast professionellt har jag inte samma hämningar, tack och lov. Men det kan finnas lite motstånd där också. Nyss tog jag mig samman för att ringa det första av ett antal samtal som jag måste få ordning på. Upptaget. Snopen känsla, när jag nu laddat. Fast jag är inte dum så, så jag fattar att jag måste ringa upp igen. Och då fanns det en tjänstvillig man i luren, vi kom överens och det var bra. Inte billigt, men bra. Och så var det dags för nästa samtal, dom måste tas i en viss ordning för att det ska gå att samordna i slutet. Och då säger en mekanisk röst att telefonen inte är i bruk (eller nåt liknande) och då sitter jag där. Beror det på att hon stängt av den eller slängt den i sjön? Kommer jag att komma fram senare under dan? Nånsin?

Fast jag hinner nästan glömma telefonfobin under tiden. Temporärt.

Och jag tillägger att jag svarar själv i telefon, i nästan alla lägen, med stor entusiasm. Bara så ingen drar sig för att ringa mig. Det går utmärkt.