vi har, den som maken köpte verket till och sen en byggsats till fodralet, som han sen knåpade ihop själv, för ganska länge sen – den som slår varenda kvart, börjar med en liten melodi som sen blir lite längre halv och ännu längre kvart i och så hela melodin vid hel timme plus timslagen, Big Ben-varianten, fast hemma hos oss, inte många meter upp i luften. Maken älskar klockan och blev mycket lycklig när jag fick tag på en man som kunde få igång den igen efter vår flytt – männen som flyttade hanterade den lite fel s a s – och sen dess har den gått här. Lite långsamt, den saktar sig ett par minuter i veckan, jag drar för det mesta upp den på måndagar. Men i dag gjorde den mig förvånad och jag måste erkänna att vid det här laget noterar jag den inte så värst när den slår och beter sig, jag tänker bara på den om något särskilt händer just då på tv, som man inte hör då, eller om nån stackars gäst sitter på soffan rakt framför den, när den börjar – det är en oväntad upplevelse, kan tänka.

Annars försöker jag närmast att använda den för att förankra mig i tiden på ett annat sätt, att vara närvarande här och samtidigt minnas att allt inte kan mätas här. När den börjar pingla återkallar jag någon kort bibelvers, för det mesta – ‘upp välsigna Herren, ni Herrens tjänare, ni som står om natten i Herrens hus’, men det kan bli nåt annat också och det ger mig en kort sekunds avbrott i vad jag nu sysslar med. Men när jag drog upp dom tre loden i måndags noterade jag att dom var inte på långt ner, det vänstra var – tror jag – inte lika långt nere som dom andra och det borde det vara, rimligen.

Och så i dag, tio i ett, slog den åtta timslag. Mycket märkligt, något som jag aldrig varit med om förut.