– ja, jag tänker på fler, men just dom här tre har av lite olika anledningar stigit fram i medvetandet i kväll. Hon som fanns någonstans lite i bakgrunden redan när maken och jag träffades, lite forcerad ofta, inte helt harmonisk, komplicerad livssituation, det förstod man t o m som betydligt yngre. Åren har gått, slipandet av kanter har väl ägt rum på ömse håll, kan tänka, och just nu i minnet ser jag bilden när maken nästan ramlade i en förfärlig trappa och jag hinner känna paniken, men denna kvinna rörde sig med hart när ljusets hastighet och lyckades, trots gracil kropp, stadga upp honom så pass att inget hände.

Och så den på många sätt betydligt stabilare, inte alltid genomlycklig, men med en omtanke om många av oss yngre i olika situationer, ofta ett praktiskt handtag och en förmåga att se vad som behövde göras, tacksamhet för det.

Och den mycket älskade nära vännen, jag kan bara just nu se framför mig en bild, ett svartvitt foto, taget långt innan vi träffades, en leende ung kvinna, lite blyg men så lycklig där och då. Hon har gett så många så mycket, klokhet och fasthet, konsekvens och kärlek. Aldrig ge upp, det har präglat henne. Men vad vet jag, det kan vara den tiden när man faktiskt ger upp. När vägen framåt mäts i ett enda steg. Det längsta.