när man andas in en extra gång. Nog är det det just i kväll, advent har brutit in och det betyder att när vi läser completoriet, maken och jag, så byter man textserie. I svenska kyrkan har man ju en uppsättning texter varje helgdag, tre uppsättningar noga räknat och just första advent byter man, nu från år tre till första året. Och nu har vi gått runt tre år igen. Det är som när man plockar undan julsakerna, man=jag tänker alltid – ‘hur ser det ut nästa gång jag plockar fram det här?’. Tiden som skyndar sig så, samtidigt som jag kan förstå att det kan verka som om det inte händer särskilt mycket i mitt liv. Jag gillar att leva ett tillbakadraget liv, jag tänkte på det när mannen som åtminstone lyckades få ut en del luft ur elementet dök upp. Han sa vad han hette, dvs vi hade gått på samma föräldramöten med Äldste och hans son då, dvs det var mest maken som fick gå. Jag gick gärna om det var informationsmöten, men vanliga föräldramöten lärde jag mig att undvika eftersom det rätt ofta hände att nån arg medförälder skulle ställa mig mot väggen i nån detaljfråga i en budget som trots allt omfattade ett par hundra miljoner och rörde många skolor. Då kändes det varken meningsfullt eller rättvist att bli påhoppad oförberedd, för jag kunde självklart inte släpa med mig nödvändigt material, som jag inte ens visst om det skulle behövas på ordinära föräldramöten. Men den här mannen hade självklart i andra sammanhang träffat maken också. Och nu lever vi annorlunda och mycket stillsamt.

Och elementet blev varmare när jag vred på det, jag kan bara hoppas att det räcker, maken började klaga när han närmade sig sängen, men jag sa med fast röst att elementet hade blivit MYCKET varmare när jag skruvat på det. Det lät som om han lät sig nöja med det. Andens seger över materien. Typ.