onsdag, 26 november, 2014


– jag vet inte om det hjälper eller om jag bara fryser ändå. Jag ska gå och lägga mig och eftersom elementet inte fungerar så vidare värst, så kan det bli lite dålig stämning. Maken har väldigt lätt för att frysa om huvudet (jo!) och blir extremt gnällig då. Och jag ringde ju fastighetsbolaget i måndags, men tydligen lyssnar dom inte av sin telefonsvarare och det har jag iofs misstänkt länge, men det betyder att jag måste ringa i morgon igen och såna samtal ingår inte i dom stunder när livet känns sprudlande för mig.

Och så måste det bakas limpor i morgon. Och svärmor ska till läkaren, den utländska, så vi måste äta mycket tidigare än vanligt.

Sen har jag ju nån sorts önskedröm om att hinna till tippen den här veckan, men manjana manjana. På fredag vill svärmor skjutsas till sin bror, och hem igen också förstås.

Och så ska jag ju banka lite på stolen när jag har en stund över.

är jag allt här. Jag försöker tänka att det är inte så konstigt, jag har hostat i över en månad och dom sista tre veckorna har jag snorat och snutit mig dessutom. Och sömnen har inte varit helbra heller. Och det här med att det är tio år sen maken insjuknade har varit mentalt mycket jobbigare än jag alls hade tänkt mig. En siffra är en siffra är en siffra, inget konstigt alls. Och ändå gör det så ont.

Och så mörkret ute. November är aldrig den tid jag lever upp, om man säger så.

Och så sonen, som inte alls skulle vara här, och ändå varit det och nu har åkt. Och jag kan bara sitta här och hoppas att han är efterlängtad när han kommer fram.

Och jag har varit i vindsförrådet och hämtat ner adventsstjärnor och ljusstakar och testat så alla lampor fungerar. Fyra stakar av fem ville inte lysa, men nu så. Och maken skulle berätta för mig hur man gör. Ja.

– hon är en så klok och förståndig mor, fast hon är en ko, liksom. Jag följde inte sonen till tåget. Jag stod i fönstret (vilket ingen ser, jag lovar) och såg honom kliva på. Sen gick jag till apoteket och köpte tre mediciner för 450 spänn. Och till coop och köpte lite grejor så vi kan få lunch nu snart.

Och jag fortsätter med stolen. Förstås. Maken brukar klaga när grannarna spikar och säger – ‘har dom verkligen inte satt upp sina tavlor än?’, så nu säger jag att dom kanske har tapetserarverkstad i hemlighet. Det går långsamt framåt.

Och sen hade sonen sms:at om hans tandborste låg kvar hemma, men nej då, den var så ordentligt nedpackad (antar jag).

Och i dag är det sannerligen ingen sol alls. Men någon desperat meteorolog försökte visa en svag solglimt som skulle inträffa i slutet av nästa vecka. Kanske. Och i går såg jag nån politisk debatt där någon talade sig varm för att vi skulle satsa mer på solenergi. Gärna för mig. Fast här får vi frysa då.