tisdag, 25 november, 2014


Sonen är ju lite expert på vitvaror. Han har ansett att diskmaskinen torkar långsamt och påpekat att han hört kollegor säga att salt gör susen. Så jag köpte diskmaskinssalt i dag. På paketet står det att man ska dosera efter ‘beskrivningen’ så jag rotade fram diskmaskinsbeskrivningen. Där fanns i alla fall bild på locket till saltpåfyllningen och hur man skulle göra, men mängd angavs inte. Så jag hällde i lite ‘på en höft’ som min mamma skulle sagt. Och jag var rätt nöjd över att jag hittade tratten man skulle ha till.

Och sonen hade fått tag på julmust som börjar på Z – jag orkar inte gå och titta – och den hade sina förtjänster, inte alls så söt som apotekarnes. Och så här dags i morgon är han framme, där långt borta. Och fast jag vet och tänker att han egentligen inte alls borde vara här, så vänjer man sig fort vid att höra honom sitta och skriva, att vara tre vid maten, att det inte bara är jag som blir galen över att bli avbruten av maken när man försöker säga nåt – för det är ju så att han har vant sig vid att om han kommer att tänka på nåt, oavsett om det har samband med vad som sägs just nu, så bara börjar han prata, och det kan vara rejält irriterande. Man känner sig rätt osynliggjord när nån gör så, även om man vet att den som gör det har minnesproblem. Sonen är rar mot sin far också, men vad jag menar är att jag blir inte så ensam i vardagens underligheter.

– nu är det dags för uppbyggnad av det nya som ska finnas under tidigare lager,  men det är en bit kvar till en stol man ska kunna sitta naturligt på. Jag har köpt nubb och spik och nytt linnetyg. Och självklart (?) siktar jag på att vara klar före Jul.

image

– solen skiner. Det är så oväntat (trots smhi) att jag blir alldeles lycklig. Och tvättmaskinen snurrar med det sista som eventuellt kan torka innan sonen åker i morgon. Jag tog bilen för att handla, delvis för att jag skulle köpa hushållspapper och då är förstås den sorten slut. Men solen skiner ändå.

Och Yngste klippte sig under tiden som jag handlade, hos samma frisör som han gått till sen jag slutade klippa honom. Det blev så snyggt, tycker den ömma modern. Och sen lånade han bilen. Själv ska jag göra ett ryck med stolen igen, det är många spikar kvar att dra ur. Och mellan varven läser jag Kristina Kappelins bok om B*rl*sc*n* – ja, jag skriver så eftersom jag en gång skrev namnet i klartext, när det hade varit jordbävning och han sa att dom ‘fick väl se på tältandet som en picnic’. Det tycker jag fortfarande var dumt, men en trogen anhängare hittade detta ganska enkla konstaterande och skrev och skällde. Och inte vill jag att andra ska få utbrott för min skull. Men det var ju intressant som illustration av både det ena och det andra.