måndag, 24 november, 2014


– jag har läst alla goda råd som finns, inte röka, inte äta, inte dricka, inte ha datorn i sovrummet, harmonisk färgskala, lugna rutiner, välvädrat, ja alltihop. Och ändå känns det lite roulette varenda kväll. Och det är väl inte med på nån bra-kvällslista alls. Men det kan inte hjälpas, det ser ut så här. Och kanske får jag sova i natt, kanske sover maken, kanske vaknar jag alldeles oavsett och ligger där, länge.

Det händer att jag nästan inte orkar det här att vara vänlig, förstående och stödjande. Samtidigt som jag vet att det finns ingen annan, det hänger på mig om maken ska ha vad jag kan kalla en dräglig och värdig tillvaro. Jag kan ge honom det. Samtidigt kostar det här. Jag stänger av, stänger ner. Eftersom det är lätt hänt att dras med av sina dåliga känslor, så stänger jag av, lite mindre känsla helt enkelt.

Jag tänker på att jag är ändå på väg, varje morgon här i november står jag och läser orden om målet för pilgrimsfärden, att dörren ska öppnas, att jag ska få stiga in med fria steg i Guds hus, han som varje dag har gått upp i sitt torn och tittat ut över öknen för att se om jag kommer som den förlorade sonen (ja, jag kan identifiera mig med den förlorade sonen, har inga problem med det). På väg hem.

I morgon.

ser ut som det gör, trots att rummet datorn oftast finns i ser hemskt ut, trots att inga julklappar är inköpta eller uttänkta – trots det känner jag mig lite hoppfull.
Jag har trots allt tagit ett par steg framåt med stolseländet, rummet här kommer att bli så mycket bättre när jag forslat bort kartongerna sonen och jag var överens om att rensa bort. Och han flyttade de tre av hans flyttlådor som står här inne, från utrymmet framför ena bokhyllan, där vi ställde dom när allt packades in här i lägenheten – nu står dom utefter en liten vägg bakom min rygg och det betyder att det är luftigare att ta sig in i rummet. Bra. Och det blir väl nån råd med julkapparna och födelsedagspresenterna som också ska till.

Jag känner nån sorts lättnad i själen, trots att maken haft en hel del minnesdiskussioner de senaste dagarna. Det kan bli hur konstigt som helst när han verkligen ställer sig helt frågande till att ha hört saker tidigare, i kväll t ex sa Yngste att han skulle kanske köpa byxor i morgon – ‘ja ha, hos lokale handlaren då’, sa maken, trots att vi tidigare diskuterat det här att sonen i morgon åker till närmaste större staden. Det är bara borta, och jag försöker att inte bli ledsen och sörja denna förlust. Att lämna det. Och jo, i går kom det fram någon som maken träffat för så där 30 år sen, det går utmärkt. Och han är inte senil, det är bara brus i minneslådorna. Det är iofs inte så bara för mig, men jag försöker.

Målet ändå. Jag har inte gett upp. Fast det tar tid och jag känner att jag nog får komplettera både med nytt tyg under sitsen och nya spikar av olika storlek. Men jag är på banan ändå,  och jag hostar rätt ofta utan att ge upp

image

Det började regna alldeles väldigt. Fast då var jag redan hemma igen. Jag stod i tid utanför verkstan sonen skulle till, trots att morgontrafiken här är mer kaotisk än man kunde tro. En del har förmodligen fått körkortet i flingpaketet eller också skulle dom verkligen behöva verkstad eftersom blinkersarna inte tycks fungera. Men jag släppte av honom utanför hans jobb och körde bilen till min verkstad och sen en rask promenad hem, i lätt duggregn bara, och efter fyra minuter hemma hör jag maken ropa. Han vill till badrummet, så det fungerade utmärkt. Och gröten var lika läcker som vanligt, dvs nu strör jag kanel över. Det var godare med äppelmos, jag fick ju av en mycket generös kvinna för två månader sen och det har varit en njutning. Jag har en låda kvar i frysen, men jag har tänkt spara den lite så jag kan glädja mig sen. Nästa år tror jag allt att jag kokar lite eget.

Och så har jag ringt och beställt färsk skinka – för egen insaltning – till nionde december. Och julosten köptes i december förra året och fruktkakan är bakad. Det går bra det här. Limporna bakas tidigt på julaftonsmorgonen, fast jag får väl se till att ha jäst och kryddor och sirap hemma.

Och jag har ringt fastighetsbolagets telefonsvarare och meddelat att jag vill att någon tittar på den här eländiga sovrumselementet, som alltid blir så luftfyllt och som jag inte rör efter den där gången när jag fick kokhett vatten över mig och golvet. Och jag vill att dom tittar på den läckande kranen i handfatet i nedre badrummet. Och jag vill dessutom att dom fixar lamporna vid postfacken, där har mörker rått rätt länge. Jag sa inget om att dom borde sopa bort löven där nu och ta tag i sophanteringen. Det får finnas gränser för vad man orkar med en telefonsvarare.