söndag, 23 november, 2014


– jag är en ansvarstagande mor till äldre barn. Dvs i morgon sätter jag på väckarklockan och hoppar upp när den ringer (!) och draperar mig i rätt mycket kläder och hinner med nån sorts morgonbön. Ett halvt glas juice ingår också i planen. Sen ska jag stå med bilen utanför en verkstad en liten bit härifrån och hämta upp Äldste, som ska lämna sin bil där. Sen kör jag honom till hans jobb och på vägen därifrån passar jag på att lämna in min bil till min verkstad. Sen blir det frukost.

Och så småningom, på eftermiddagen, kan det hända att det blir tvärtom i logistiken. Annars får vi lösa problemen i den takt dom dyker upp. Och på tisdag lånar Yngste bilen för att bl a hälsa på Tvåan.

Och på torsdag ska jag följa svärmor till läkare. Läkaren hade ett ‘utländskt’ namn och svärmor var rädd att inte förstå vad han säger. Och jag är bara tacksam, vi i övrig familj blir det vid tanken på att kunna få veta vad läkaren säger, oavsett hur svensk han/hon skulle råka vara så hör ju inte svärmor.

– tittar jag runt omkring på grannhusen. En ensam adventsstjärna ser jag redan. Men annars håller vi oss. Jag måste säga att jag längtar efter stjärnan (vi har iofs två – en på var våning) och ljusstakarna. Maken höll emot ljusstakar till för elva år sen, när jag hälsade på kolossalt fromma bekanta första advent och dom visade sig ha ljusstakar i fönstren, jag kom hem och satte upp. Så har vi haft det sen dess.
Och man måste kolla glödlamporna också, jag vill minnas att det var en smärre katastrof förra året. Och nu är det så mörkt att jag låter timern gå på vid kvart i fyra och när jag sätter fram ljusstakarna nästa helg kommer jag att sätta på lite ljus på morgnarna också, det känns så vänligt att komma ner i köket då.

Och budskapet, texterna vi läser, hänger förstås ihop med dom vi läst ett par veckor nu – förberedelse, Herren kommer snart, men ett nytt kyrkoår börjar på söndag. En möjlighet att starta på nytt, lägga av det som hindrar. Och jag försöker, medveten om mina tillkortakommanden, men jag vet också att jag alltid kan börja om. Det händer att jag inte ens orkar börja om, då får jag sitta en liten stund och vila mig.

– och det är Domssöndag, eller Kristus Konungens söndag, om man så vill. Som en predikant sa i min ungdom – ‘ja, i dag är det för sent’, dvs det du inte har gjort än blir inte gjort när domen kommer. Så det får vara som det är. Och min förtröstan och mitt hopp är att Herren vill se mig vid den stora festen. Och maken och jag satte oss i bilen, lite duggregn halvvägs. Och vi åkte hem med tacksamhet över allvaret och glädjen.

Och dagen hade inte börjat så strålande för min del, jag är trött av allt förkylandet och rentav mental trötthet av det här att det är tio år sen livet förändrades.

Sen var jag också påverkad, medges, av ett meningsutbyte av det mer värdelösa slaget. Jag har varit med om att bli diskriminerad för att jag är kvinna och rentav för att jag var ung, på den tiden det var aktuellt, men det här var första gången jag blev åldersdiskriminerad. Inte roligare det. Dvs någon läste inte vad jag skrev utan nöjde sig med att konstatera att folk i min ålder brukar tycka si och så, och det är fel för att ni är för gamla för att fatta nånting. Och det störde mig lite. Jag har hela mitt liv kämpat för att man ska ta och ge argument, och för mig har det aldrig varit ett argument att någon har haft ‘högre’ position än jag eller tyckt sig själv överordnad på något sätt. Makens chefs hustru som klappade mig på knät och sa – ‘men lilla vän, det kan du inte mena’ blev inte så himla lycklig över att möta en uppriktig medmänniska, om man säger så. Så jag är väl inte beredd att tycka att det är ett värdefullt argument att någon eller några är yngre än jag. Men irriterad blev jag. Och jag avstod från att konstatera att det för nästan alla går väldigt fort, och så är man plötsligt inte den fräschaste persikan i lådan, det får väl upptäckas på egen hand.