lördag, 22 november, 2014


– här hos mig. Yngste har visat mig lite grundläggande mobilkunskap, det är ett handikapp att ha skaffat en android så sent, den där åldriga nokian jag släpade länge på bromsade faktiskt upp det hela rätt enormt. Jag vill väl inte påstå att jag är på tåget precis, men jag är verkligen väldigt glad och nöjd med över att lära mig nya saker.

Och när vi ändå höll på så beställde han en sladd så vi ska kunna koppla ihop datorn med tv:n så maken ska kunna njuta lite av sina intressen också. Det var en djungel, det där med sladdar. Jag får väl läsa en pappersbok när maken utnyttjar datorn så småningom.

Sen lärde han mig att om diskmaskinen är tillräckligt ny (vilket jag inte vet) så är det bättre att låta den stå på en stund med stängd lucka så ska det torka bättre. Det hade jag verkligen ingen aaaaning om.

– säsongens fruktkakor är bakade. Svärdottern nämnde att Äldste gillar ‘min’ fruktkaka, så då gör jag väl en åt dom då. Det är svärmors recept från början förstås, men efter så här många år är det väl mitt också, kanske. Det är nog flera år sen jag gjorde två, jag vet att den har kvalitéer som gör att det kan slinka ner en och annan skiva alldeles i onödan.

Sen överraskade jag mig själv med att ordna upp räkningspärmen också, en bit tomt golv dök upp, rent av en lite större bit, eftersom jag passade på att plocka ihop bilpärmen också som låg bredvid. Då är det bara resten kvar.

Skrivbordets belamrade yta kommer nog sen. Och där lade jag Paulo Coelhos Manuskriptet från Accra, som jag blev så enormt förtjust i när jag läste den att jag rentav köpte ett eget ex. Senare köpte jag Kahlil Gibrans Profeten och tycker nog att Coelho har lånat väldigt mycket, rentav lite för mycket. Han måste rimligen ha läst den först, inte som jag. Så jag ska flytta båda från skrivbordet, dom får stå tillsammans.

efter den lite tveksamma soluppgången, och kallare är det, jag såg Bra Grannen stå och skrapa sin bil innan hon körde i väg. Men nu är maken duschad och solen (!) kan anas igen.

Och jag ska ta hand om lasagnen och låta dagen komma så gott det nu går. I övrigt känner jag mig nästan som han i reklamen med alla näsdukarna som ramlar runt omkring, jag håller reda på mina än så länge, men många blir det.

Och i går upptäckte jag plötsligt att det faktum att det var 21 också betydde att det var dags att betala räkningarna. Och jag tittar på pärmen jag har till dom som inte betalas direkt på nätet, jag har inte satt in pappren ordentligt på länge, pärmen ligger på golvet och pappren ovanpå, i vänteläge liksom. Jag ska ta tag i det. Sen. Och den blommiga soffan i det här rummet behöver plockas ren också. Nästa vecka. Och skrivbordet. Suck.

än vad jag tänkt mig, så kan man väl säga. Jag vaknade mitt i natten och hostade, maken sov igenom det och så småningom ända till kvart över sex. Lysande iofs. Men sen kunde jag inte somna om, för många tankar som snurrade runt runt. Så nu sitter jag här och ser skimret av nån sorts soluppgång utanför fönstret, inte helt jämngrått, det känns lite oväntat.

Och tröjan jag tänkt ta på mig fick bytas. Den hade förra gången två fläckar och den ena fick jag bort i tvätten, men den andra behöver tydligen mer vanish.

Och jag antar att jag är tacksam för en ny dag, jag ska försöka ta hand om den så gott jag kan. Maken ska duschas och lasagne ska lagas. Jag är inte riktigt säker på vad jag orkar mer.

Men det är inte snö i dag som det var då, för tio år sen. När jag vaknade då gick jag ut den vanliga promenaden kvart i sex och när jag kom hem igen ringde sjukhuset att maken var sämre, det var första gången jag fick tala med någon personal öht. Och sen skulle sonen till skolan, de äldre barnen skulle ringas och jag fick leta upp en buss i snöovädret. Extra bilnycklarna med i fickan och leta upp bilen under snön, köra upp den till sjukhuset och leta upp maken, som verkligen var mycket olik den friska glada man som åkt hemifrån eftermiddagen innan. Det gör så ont att minnas allt så klart.