fredag, 21 november, 2014


och maken ligger i sängen och kanske sover han redan eller snart. Och jag har överlevt denna dag också, trots tyngd i själen och mycket gråt. Som jag försiktigtvis har ägnat mig åt på egen hand.

Och jag sitter vid min dator och hör sonen prata med någon innanför sin dörr, han låter glad och koncentrerad. Jag skulle verkligen önska honom att få leva ett liv någon annanstans. Och inne i det här rummet har jag tre staplade flyttkartonger och utanför dörren en till och här inne finns dessutom ett antal plastkassar som tillhör någon som är viktig i sonens liv, och i dag rensade vi dessutom ut kartonger och lite diverse ur klädkammaren innanför sonens rum, så nu står dom kartongerna här också i väntan på en färd till tippen. Det börjar bli lite knepigare att bära ut stolen jag sitter på här, som maken sitter på inne i sovrummet när vi ber completoriet, den ska liksom lyftas förbi allt fler kartonger av olika storlek. Men på onsdag kanske jag kan rensa. På måndag ska bilen på service och på tisdag ska Yngste låna den och hälsa på Tvåan. Men på onsdag tar han ett tidigt tåg söderut fvb med flyg.

så antar jag att jag hade gett mig på ugnen också. Som det nu var nöjde jag mig med att polera glashällen och ge mig på plåtarna. Glashällen blänker och plåtarna är alldeles rena. Det är ett stressymptom när det gäller mig, för andra är det säkert en normal daglig rutin eller så.

Och jag gjorde en hel sats av dom där cookiesarna. Innan jag skurade plåtarna, jag är inte helt dum. Och sonen log milt och sa att det räcker nog tills han åker till Finland iaf.

Och jag vet att det inte är nyttigt, men jag har rökt två cigariller i dag, denna ganska påfrestande dag. Jag vet, och är tacksam över, att det finns trofasta vänner som ber för maken och mig. Och jag hade nog inte riktigt väntat mig att jag skulle känna mig så trött och genomledsen i dag, men allt i livet är inte rationellt. Och jag tänker på att häromkvällen sa maken – ‘jag är tacksam för så mycket, jag kan se framåt, just nu tycker jag att det ska bli så fint med Julen, vi får träffa tre av barnen och deras familjer och fyra barnbarn, det ska bli så roligt’. Det tycker jag också. Samtidigt som jag blir lite trött när jag tänker på dom minimala förberedelserna som ska till, dvs jag ska ordna julklappar (i begränsad mängd, men ändå) och lite praktiska saker. Det räcker med väldigt lite för att jag ska känna tryck över bröstet, men jag ordnar det, jag vet.

Och jag tittar på dom tre orkidéerna som börjat blomma och på den ganska vanskötta, som står på fönsterhyllan bredvid ikonerna, den visade sig i dag ha fyra knoppande stänglar.

mig för om jag har ‘rätt’ att vara ledsen i dag. Det har iofs inte hindrat mig från att gråta så jag är alldeles rödsvullen. En årsdag är ju inte en dag som är viktigare än någon annan dag och jag lever kanske i ett i-landsproblem. Vi har mat och värme och tak över huvudet och maken är på många sätt en snäll och god och tålmodig person, om man ser till hans situation. Och ändå är det som det är. Mitt sår är inte läkt, det sipprar blod och sorg. Jag försöker att inte belasta min närmaste omgivning, jag vet att tiden går för alla, livet hastar och brusar på där ute, utanför min lilla inhägnad. Jag ser det inte som en glasbubbla, för jag ser och känner, men jag är begränsad.

Och alldeles snart ska sonen och jag åka och handla, någon som konkret hjälper mig att bära. Men han är på väg härifrån, det hoppas jag av hjärtat. Om ett par dagar åker han österut, men det är bara för att hälsa på, men sen måste han ju ut, bort härifrån. Faktiskt.

behöver det inte betyda att man är pigg och utvilad. Kan jag berätta. Vi var i badrummet vid tre så där och sen somnade jag och drömde bisarra drömmar. På slutet var jag på resa och var oändligt irriterad på reseledaren. Och där vaknade jag.

Och i dag är det då tio år sen maken insjuknade. När jag hjälpte honom att tvätta sig i morse, så tänkte jag – faktiskt – på när han stod i badrummet där, vi hade var sitt handfat, och jag såg hans rygg när han rakade sig, alltid. Och han hade lite ont i huvudet men ville inte ta nån tablett, det var alltid onödigt. Och numer måste han skyffla i sig sina tio tabletter varje dag. Och han sjöng så ovanligt vackert den dagen.

Gästen och vi åt middag och vi satt nere i glasverandan med utsikt över sjön och rökte till kaffet efter maten och gästen åkte. Jag plockade med disken och maken hade bråttom för han skulle åka till närmaste större staden, han var rätt nöjd över att ha bytt till vinterdäck dagen innan, för det kanske, kanske skulle det bli snö. Och jag hörde honom springa nerför källartrappan, alltid lite sen där, och garagedörren som fälldes upp, bilen som kördes ut, ner med dörren och sen såg jag bilen åka uppför lilla backen och ut på vägen, jag följde den med blicken bort till kurvan och jag vet att jag tänkte – ‘man vet aldrig när nån åker i väg om man ses igen’. Och jag sysslade med mitt och strax efter fem ringde han och sa att han gått till sjukhuset för nåt var lite konstigt. Och det var det ju. Aldrig mer blev nånting som förut. För alla andra är det här historia, länge sen, med ett lager damm över. För mig är det nu. Här och nu.