– sonen. Han avslutade sitt spelande eller sällskapsliv eller vad det nu var, och lät mig titta på Grey’s. Tanken att få maken att avstå från ett av sina tre nyhetsprogram en onsdag finns liksom inte. Och dom hade det inte så roligt där i Seattle heller. Själv sitter jag just nu och känner hur lätt det är att få en spricka i läppen och hur obekvämt det känns runt näsborrarna när det torkar där och blir liksom en kant. Ja, det är ett obehagligt ämne och jag skulle inte diskutera det irl med någon, tror jag.

Och jag andas in och bereder mig på en ny natt, nya utmaningar. Jag minns faktiskt när ett sånt yttrande skulle ha varit positivt. Jo. Fast det gör inte dagens situation roligare. Eller det kanske ändå är roligt att ha referensramar av olika slag. Och jag undrar hur många näsdukar det kommer att gå åt och hur många gånger jag kommer att vakna. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att sova hela nätter. Jag ser det som att när jag vaknar på natten så har jag en uppgift, att tänka på dom som har det svårare än jag i förening med alla som ber i världen, men jag medger att jag skulle rätt gärna sova också. Till slut är det dags, men jag menar att sova och få vakna utsövd.