onsdag, 19 november, 2014


– sonen. Han avslutade sitt spelande eller sällskapsliv eller vad det nu var, och lät mig titta på Grey’s. Tanken att få maken att avstå från ett av sina tre nyhetsprogram en onsdag finns liksom inte. Och dom hade det inte så roligt där i Seattle heller. Själv sitter jag just nu och känner hur lätt det är att få en spricka i läppen och hur obekvämt det känns runt näsborrarna när det torkar där och blir liksom en kant. Ja, det är ett obehagligt ämne och jag skulle inte diskutera det irl med någon, tror jag.

Och jag andas in och bereder mig på en ny natt, nya utmaningar. Jag minns faktiskt när ett sånt yttrande skulle ha varit positivt. Jo. Fast det gör inte dagens situation roligare. Eller det kanske ändå är roligt att ha referensramar av olika slag. Och jag undrar hur många näsdukar det kommer att gå åt och hur många gånger jag kommer att vakna. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att sova hela nätter. Jag ser det som att när jag vaknar på natten så har jag en uppgift, att tänka på dom som har det svårare än jag i förening med alla som ber i världen, men jag medger att jag skulle rätt gärna sova också. Till slut är det dags, men jag menar att sova och få vakna utsövd.

varit natt hela dagen? Det känns så. Och jag tror inte det beror på förkylningen, fast den bidrar säkert till känslan av att nästan inte ha huvudet över vattenytan.

Men jag tog mig samman och åkte ut till kyrkan i skogen, på vägen dit blev jag omkörd av bilar som verkligen inte alls höll hastighetsbegränsningen. Visserligen ser man mötande ljuskäglor, men lite stressigt är det ändå när vägen svänger och är lite backig och andra bilar bara drar om. Hur många liv dom nu har.

Sen kom jag fram och det regnade inte iaf, och jag var först och visste inte var lysknappen fanns, så jag stod en kort stund i mörkret och höll förmodligen på att skrämma stackars prästen som dök upp. Men sen blev det ljus och värme. Och jag tittar på kalken som lyfts, världen runt som speglas i silvrets mjuka glans, och jag är ordlöst tacksam.

Och hemma har jag röjt köksbänken och skurat handfatet på toaletten, nödvändigt det också. Tid och evighet.

mitt livsinnehåll f n. Inte riktigt, kanske, men nästan.

Och jag hade bestämt att förnya mig, fisksufflé minsann. Och jag hade totalt glömt att min nuvarande ugn har lite svårt för gradtal, eller åtminstone är den inte riktigt lik nån annan ugn jag levt med tidigare. Den är varmare. Så fisksufflén blev färdig mycket tidigare än jag trott. Nu anser jag ju att man kan äta den även om den sjunkit ihop en del – man bränner inte tungan då t ex – och den var god, så det får räknas som godkänt ändå.

Sen har matbrödet tagit slut och jag var helt inställd på att baka ena sorten efter lunch i dag, men sen kände jag att det går inte, det fick bli enkla grahamslimporna som står och jäser för sig själva, så att jag slipper engagera mig. Och maken och sonen påstod att det skulle gå så bra.

Och det hade kommit en bok jag beställt i dag, och maken hade totalt missuppfattat vad boken skulle handla om, så han var väldigt missnöjd med mig, fast jag vet ju att jag inte kan ha sagt det han påstår, för det är milsvitt från vad jag visste när jag beställde. Men trots morrande sitter han nu och läser. Så kan det gå.

Jag lade mig med nån sorts förhoppning att natten skulle betyda vila och läkedom. Det blev inte så alls. Jag vaknade lite innan maken ville till badrummet strax före halv fem och sen var det bara att ge upp. Först noterade jag lite trött när vi gick till badrummet att jag tydligen glömt att släcka en lampa på nedervåningen, det lyste lite svagt genom trappräcket, och sen låg jag en stund och funderade på om den skulle självantända (inte så sannolikt kanske) före morgonen, så jag var tvungen att gå ner och släcka den. Och sen fick jag den ena nysattacken efter den andra, och snoret rann i floder. Först snöt jag sönder en näsduk, sen hämtade jag en i långbyxorna som hängde så praktiskt bredvid sängen, sen snöt jag slut på den, sen fick jag ta mig upp och ta fram den nyinköpta stora förpackningen och slita upp den och ta fram ett litet paket och få upp det och så äntligen få snyta mig. Allt i mörkret och så tyst som möjligt för att inte störa maken som somnat om. Och sen hörde jag nånstans (troligen) en väckarklocka för någon som behövde gå upp 05.15 och så rann det mer snor och sen somnade jag och vaknade 08.15, vilket är lite sent, jag vet.

Men jag tänkte att det var ju skönt att jag inte hostat under natten. Fast när frukosten var klar och vi satte oss, så fick jag ett hostanfall som varade länge. Så den här dagen kommer inte att fyllas av aktivitet.