Tigerliljan's Weblog

näsdukar, jag kör med pappersnäsdukar. Och det brukar inte gå åt så väldigt många, när jag tänker efter har jag nog inte varit förkyld på allvar på rätt länge. Nu startade hostan här runt 21 oktober och på senare tid har snoret tillkommit. Jag är rätt trött på alltihop, även om jag vet att det är en banal åkomma. När jag ser mitt trötta ansikte fladdra förbi i spegeln är det inte alls uppiggande, det vore kanske att begära lite mycket, men det är verkligen sämre än vanligt. Tröttheten. Mörkret. Regnet.

Och i morgon är det Äldstes födelsedag. Han är född tjugo över sju på kvällen. När jag stod där i hissen på väg upp till BB och den snälla uskan (antar jag) frågade – ‘och varför kommer du in?’ – klockan var så där 18.40 och jag hade rätt mycket värkar. Det kunde hon inte veta iofs, men jag var rätt påtagligt gravid, så jag vet inte vad hon väntade sig för svar.

Nu tittar jag med viss trötthet på vad jag gjort hittills med den stackars stolen. Jag har en omgång spikar kvar och så själva sittdynan som måste lyftas, och den har en tendens att smulas sönder om man tittar lite strängt på den. Det kan vara läge att ringa en riktig tapetserare och fråga om hon kan ta sig an skelettet. Förkylningen och alla spikarna känns som en dålig kombination. Och maken njuter en andra gång av den svartvita stumfilmen om järnvägen på Öland. 31 minuter.

Jag ser f ö att man kan se makens högerarm i bild. Under njutningen.

redan i morse att jag gav upp tanken ens på en mycket kort promenad. Och nyss tog jag bilen för att handla, det känns slappt, men jag är så pass förkyld och hostar fortfarande. Och nu har jag köpt och monterat ett nytt duschhuvud, om jag skulle orka tvätta håret i kväll.

I går kväll blev det riktigt kaotiskt ett tag, datorn vägrade ansluta till nätet. Totalt och absolut. Och sonens dator hade inga problem. Efter mina försök att starta om och göra alla möjliga försök tog så småningom sonen över och det gick inte helt smärtfritt för honom heller. Jag gick och lade mig medan han, tappert nog, fortsatte försöka. I morse när jag kom upp hade han skrivit en lapp och jag gjorde som han skrev och nu är jag här igen. Det är otroligt frustrerande när nätet försvinner, mobilen lade av också f ö.

Men jag har burit hem dom tunga kassarna och hoppas på en stillsam dag. Med nya pepparkakor.