söndag, 16 november, 2014


dvs om man tittar ut, klockan är inte alls natt. Och eftermiddagen har flutit på, potatisgratängen var mycket god. Och sen skulle maken lyssna på Wachet auf (Bach) och jag kunde inte för mitt liv hitta cd:n. Jag gjorde ett litet taffligt försök med youtube i datorn, inte alls så maffigt som behövs. Men jag tittade frenetiskt vidare bland fodralen och minsann, dold bland lite annat, så stod den där. Maken fick sin musikupplevelse.

Och jag funderade lite förut på det här när folk ska hjälpa till. Ny kyrkvärd i rosa kyrkan. Snäll och vänlig människa som jag aldrig sett förut. Och då kan det bli lite jobbigt på olika sätt. Det var väldigt vänligt att envisas med att slita makens rock ur mina händer, fast det betydde att den hängdes så att jag nästan inte hittade den efteråt. Det var väldigt vänligt att tala om att det står en stadig stol just där, fast jo tack, vi vet, man brukar ställa just den just där åt maken, been there liksom. Det var också vänligt att ge mig en psalmbok, fast just jag behöver två, maken som redan gått framåt gången kan ju inte ta någon. Det blir lite knepigt när man så gärna vill och inte tänker tanken att man kan avvakta lite, kanske vet dom det här, kanske kan jag se efter och ge hjälp om det behövs. Det är svårt att avväga, jag förstår det. Och jag log så tacksamt jag förmådde. Oavbrutet.

Sen är det ett litet problem med lösa stolar, när maken reser sig – vilket han vill hjärtans gärna – så skjuter han stolen bakåt med vänsterbenet och sen när han sätter sig igen halkar stolen ytterligare lite bakåt förstås. Så om jag inte är med får människan i raden bakom ganska snart maken i knät i princip. Så varenda gång det ska stås upp, petar jag på maken och väser ‘ett litet steg framåt’ och han gör det, fast han verkligen inte förstår varför. På det sätter kan vi behålla stolen på samma ställe hela tiden.

– sömnen alltså. Jag sov nästan hela natten. Fast jag snorar en del och hostar fortfarande och smörjer mungiporna mot sprickorna. Så jag är inte helt i toppform än. Men vi kom iväg i tid till rosa kyrkan och det var en glädje att få fira söndagen före Domssöndagen. En glädje? Jo men visst, det onda jag gör och ska svara för är aldrig större än det goda Gud gjort för mig. Och i eftermiddag får maken lyssna på Wachet auf, en tradition det också.

Och jag ska göra potatisgratäng, det är så gott att den stackars kycklingbiten jag serverar till liksom nästan inte märks. Vitlök och parmesan gör mörkret något mindre mörkt.