lördag, 15 november, 2014


– man gör ju det. Varenda kväll. När man är tillräckligt gammal iaf, det är länge sen jag var vaken en hel natt. Men jag undrar lite vagt vad det tjänar till, jag kommer att vakna flera gånger i natt, jag kommer att ha tappat bort näsduken, läpparna kommer att vara spruckna, munnen torr, ont i huvudet – bara så där lite som när snoret har trängt undan en del av hjärnans vanliga utrymme – och det kommer att vara svårt att somna om och i morgon bitti känns det knappt bättre, gissar jag.

Men jag kan inte bli sittande här. Och jag måste ju finnas till hands när maken vill upp till badrummet också.

Och i morgon måste jag laga mat. Igen. Fast jag har sett till att frysa in färs och resten av den falukorv som sonen tillagade häromdagen. Så det finns resurser en annan dag, jag kan inte riktigt tänka mig att steka falukorv till söndagsmiddag. Konventioner förstås.

– eller vad man ska säga. Jag har iaf funderat på det sen i onsdags em. Då och då, inte hela tiden förstås. Jag gick förbi en gravsten som jag inte tittat särskilt noga på förut, nu noterade jag att längst ner hade man huggit in tänkvärda ord. För det är väl det man gör, man tänker efter och sen lämnar man nån sorts instruktion till dom efterlevande, eller tar dom efterlevande bara vad som helst och låter hacka dit? Ja, inte vet jag. Där hade det iaf hackats ung ‘I morgon är en ny dag’. Och väldigt ofta har det ju hänt hittills. Fast då, när man kilat vidare, gått ur tiden, lagt upp tofflorna – hur man nu vill uttrycka det – då är väl tiden slut ändå? Det blir inte alls en ny dag i morgon. För er ja, men inte för mig. Och jag råkar tro på att en dag kommer att vara den sista öht, men om den kommer i morgon är väl svårt att uttala sig om i förväg. Det har alltid varit svårt, därför har det varit lätt för knäppskallar att övertyga andra om att just dom VET minsann.

Så jag får väl ta ett snack med barnen att just det behöver dom inte lägga tid och pengar på.

Trots den extremt tidiga morgonen och den allmänna tröttheten – och minsann ett apoteksbesök också,  jag har gett upp hoppet att mina sprickor i mungiporna ska försvinna utan salva – så har jag pysslat ihop en halv sats cookies. Förra omgången tog slut innan jag ens hann ur hemmet,  så jag förstår att dom här blir inte alls så långvariga som jag kunnat hoppas.

image

säger den hurtiga meteorologrösten från undervåningen. Tackar. Så länge det inte är snö så. Och ett par domherrar satt en stund fem meter från mig och åt nån sorts frön från växten som inte borde finnas i hängrännan.

Och jag skrev en liten lista till coop och det var väl bra. När jag plockat ner alla sakerna i väskan, så slog mig tanken att det viktigaste, det som gjorde att jag egentligen gick ut före frukost – bregott – var varken med på listan eller blev spontanshoppat, trots att jag stod en stund just där och funderade på vilket smör jag skulle köpa. Men det var ju bara att ta en sväng in igen och vara tacksam att jag hade hunnit hem innan tanken slog mig.

Och maken är duschad och jag är fortsatt rätt snorig, men jag är beredd att baka lite cookies om en stund, när allt blivit lite mer rumstempererat.

– man får hantera svårigheter så gott man kan. För det mesta, när jag vaknar på nätterna, så försöker jag bara ligga kvar i sängen, be för människor och saker jag vet har besvärligheter av olika slag, tacka för glädjeämnen. Men i morse vaknade jag lite innan maken, vid halv sex, och sen ville han upp och sen har snoret översvämmat näsan, en lite ny sensation i denna krassliga period. Den är svårt att ligga ner då. Så jag har rest mig upp och tänker gå till coop ganska snart, har man varit borta två dygn kan det behövas fylla på förråd av både det ena och det andra.

Sen tänker jag att jag kanske kan sova lite på eftermiddagen.