– eller kanske inte ens lite. Var och en som sett en misslyckad sufflé fattar situationen visuellt just nu. Samtidigt får man ju äta det man har s a s. Det faktum att en del saker inte alls blir som det var avsett är en del av livet, man får bita ihop, bryta ihop och traska vidare. I vissa fall med små och långsamma steg möjligen.

Och faktum är att den här vardagen jag har framför mig, den är så pass speciell att jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. När maken blev sjuk och jag hade tillgång till honom som var det medicinska bollplanket, trösten och en stor del stabilitet i tillvaron, så sa han nån gång inför den framtid jag försökte tänka mig – ‘ja, men du förstår, han kan leva ett ganska bra liv och vi får hoppas dom får igång medicineringen bra, han kan leva tio – femton år’. Och han tänkte sig det som tröst, som en rimligt bra tid för oss. Tio år har gått nu. Och det går inte en dag utan att jag någon gång lägger märke till någon detalj och undrar om/hur nånting är annorlunda mot den ‘vanliga’ tillvaro vi har. Och nästan alltid är det ingenting, allt fortsätter som vanligt, med något litet hack i det jag ser och uppfattar. Och jag försöker andas lugnt, försöker ge oss en dräglig tillvaro, tacksam för många saker. Och stundtals rätt förtvivlad över andra.

Att ha två dygn då och då när jag inte alls har denna vardagliga tillvaro inpå skinnet, när jag får ligga kvar i sängen hela natten, när jag kan gå en promenad utan att fundera över någon annans medicinering, när jag kan tillåta mig att nästan inte ens titta på klockan – det är mycket annorlunda och alldeles obeskrivligt värdefullt. Jag kan bara hoppas att året som kommer kan ge mig dessa tillfällen, jag försöker se framåt. Och det är möjligt att det är själviskt, maken kommer aldrig utanför sitt skinn. Jag vet.