fredag, 14 november, 2014


– eller kanske inte ens lite. Var och en som sett en misslyckad sufflé fattar situationen visuellt just nu. Samtidigt får man ju äta det man har s a s. Det faktum att en del saker inte alls blir som det var avsett är en del av livet, man får bita ihop, bryta ihop och traska vidare. I vissa fall med små och långsamma steg möjligen.

Och faktum är att den här vardagen jag har framför mig, den är så pass speciell att jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. När maken blev sjuk och jag hade tillgång till honom som var det medicinska bollplanket, trösten och en stor del stabilitet i tillvaron, så sa han nån gång inför den framtid jag försökte tänka mig – ‘ja, men du förstår, han kan leva ett ganska bra liv och vi får hoppas dom får igång medicineringen bra, han kan leva tio – femton år’. Och han tänkte sig det som tröst, som en rimligt bra tid för oss. Tio år har gått nu. Och det går inte en dag utan att jag någon gång lägger märke till någon detalj och undrar om/hur nånting är annorlunda mot den ‘vanliga’ tillvaro vi har. Och nästan alltid är det ingenting, allt fortsätter som vanligt, med något litet hack i det jag ser och uppfattar. Och jag försöker andas lugnt, försöker ge oss en dräglig tillvaro, tacksam för många saker. Och stundtals rätt förtvivlad över andra.

Att ha två dygn då och då när jag inte alls har denna vardagliga tillvaro inpå skinnet, när jag får ligga kvar i sängen hela natten, när jag kan gå en promenad utan att fundera över någon annans medicinering, när jag kan tillåta mig att nästan inte ens titta på klockan – det är mycket annorlunda och alldeles obeskrivligt värdefullt. Jag kan bara hoppas att året som kommer kan ge mig dessa tillfällen, jag försöker se framåt. Och det är möjligt att det är själviskt, maken kommer aldrig utanför sitt skinn. Jag vet.

Väldigt blandat här just nu. Jag är så oändligt tacksam för mina dygn hemifrån, tacksam för värdinnan, tacksam för att Yngste hjälpte – han har gjort det på ett strålande sätt – tacksam för att resan hem gick bra.

Men. När jag kom hem och bar väskan på loftgången fick jag ett enormt hostanfall, som bara fortsatte och fortsatte och jag hostade och hostade så jag nästan inte kunde andas. Och sen låg det ett kuvert från Transportstyrelsen, det visade sig att förförra gången jag åkte i väg och jag hade fått en lapp på rutan om olämplig parkering och vännen och jag tolkade det som en tillsägelse, så var det böter när man läste lappen noga. Så det här var en påminnelse. Jag anser fortfarande att det var felaktigt bedömt, samtidigt vet jag att – åtminstone jag – orkar inte kriga om sånt här, jag måste alltså betala 600 kr snarast. Och orättvisan i det hela gör mig förtvivlad. Och någon liten detalj var lite knepig i makens tillvaro också, det sänkte en del det med.

Så jag sitter här nu och vet faktiskt inte hur jag ska ta mig vidare. Denna dagen ett liv. Eller.