onsdag, 12 november, 2014


ett enkelt slag från en närbelägen kyrkklocka, halv elva. Snart ska jag lägga mig i den bekväma sängen och kanske sova, man vet aldrig så noga. Jag har stängt dörren men varnat värdinnan att det kan hända att jag får ett hostanfall, men troligen överlever jag, och hon har sagt att hon antagligen ändå inte hör det.

Och jag hoppas det är bra med familjen, jag har inte ringt och stressat dom. Jag hade ett sms-utbyte med sonen, han ville veta var husets timjan stod, det tycker jag låter betryggande på nåt sätt. Och oavsett om det blir dimmigt i morgon också, så ser jag fram emot en eller annan promenad, allmänt tankeutbyte, god mat, och när kvällen kommer en färd en liten bit bort till kyrkan med den vackra porten, ett skimmer av härlighet som övergår min förmåga att beskriva.

Men just nu är jag trött. Och tacksam.

– så här långt är kanske bäst att tillfoga. Resan gick utmärkt, efter så där femton mil kom solen fram, så vackert utefter sjön. Fast när jag svängde av den stora vägen var det som att köra in under en blöt filt, dimman låg plötsligt lågt ner, men det gick också bra. Ont om parkeringsplatser dock, den sista riktiga snodde nån precis framför nosen på mig, jag råkade känna igen honom fast motsatsen var inte aktuell. Så jag ställde mig lite artistiskt, det går nog bra.

Och kyrkans valv gör det lättare att andas, kropp och själ läks.

Och nu har värdinnan och jag varit på afternoon tea i den högre klassen, jag lär behöva vila mig en stund efter denna sockerchock. Jag förstår inte riktigt, barn lär ju springa runt i cirklar efter sånt här, själv vill jag bara sitta ner. Det är så mycket man inte förstår.

stressad. Ska bara stoppa ner ett par extra skor i väskan och packa ihop min underliga lunch. Och sen ska jag för säkerhets skull gå ut med soporna. Förmodligen skulle sonen klara av det, men just nu tror jag knappt att nånting kommer att gå utan mig. En larvig självbild, visst.

Och så toaletten en gång till. Hörs senare.