tisdag, 11 november, 2014


blev jag allt av det oväntade. Jag rensade ju mycket begagnade kläder från Yngstes rum häromsistens. Och när jag rensade t-shirtlådorna blev jag lite ledsen, för det var en jag inte kunde hitta, en som han fick i julklapp för väldigt länge sen. Hans bror fick en likadan, fast aningen större. Jag hade tagit en bild när vi var och tittade på regementets dag när Äldste gjorde lumpen, och bilden föreställer Äldste i full mundering med hjälm med nät och hela rasket, som lyfter lillebror i keps ur stridsvagnen han fått titta på, båda skrattar och det är en så fin bild. Och nu såg jag den, Yngste hade den sparad bland dom han hade med sig hem igen.

Jag minns också att han tyckte maten var jättegod, potatismos och korv på papptallrik.

Det var ändå lite bra att han sen gjorde lumpen på samma regemente, äldre officerare frågade nån gång om han inte haft en bror som gjort lumpen där också, då hade dom varit yngre officerare. Att ha nån sorts gemensamma minnen. Fast jag vet inte om Yngste fick öva på att överleva på hundkexrötter.

– slår till. Jag kom på att när äldste och svärdottern var med maken en helg i början av 2010 så skrev jag en liten instruktion avsedd för hemmaplan. Den fanns i befintligt skick på papper. Men den fanns också långt bak överförd till datorn, så jag gick raskt in och ändrade ett par detaljer och sen ska jag förse sonen med den. Sen ska jag försöka koppla av. Det är f ö inte så himla avkopplande när man äntligen lyckats få till en tid på verkstan och tankat och sen åkt och handlat och baxat upp kassarna och toapappret – tack Gud för hissen – och öppnar ytterdörren och maken säger – ‘ja, min mamma ringde och hon vill bli hämtad så fort som möjligt’. Jo, kan tänka det, men taxin var upptagen en kort stund. Men Yngste tog raskt nyckeln och begav sig i väg medan jag packade upp påsarna. Så nu funderar jag på att ta mig en liten mugg kaffe här hemma. Med mjölk.

Inte tror jag att det kommer att gå lika fort att byta däck här som det gör i reklamen,  men man kan alltid hoppas.  Nån har ställt sin matlåda på bordet bredvid mig,  men jag är mätt så den får stå i fred. Jag satsar inte ens på kaffe från maskinen bredvid mig – man vet ju inte,  dom kanske gör som i reklamen och sliter den ur handen på mig. Så jag nöjer mig med utsikten framför fötterna.

image

för maken, dvs han får yoghurt till frukost. Yngste erbjöd sig att koka gröt, men jag vet av viss erfarenhet att grovt rågmjöl tar ett par gånger innan man får till, så jag tror att det får bli flingor. Han får väl strö linfrö över för allt i världen.

Märks det att jag är en aning stressad? Å andra sidan får jag till saker ibland, bilfirman ringde nyss och berättade att däcken kommit och kanske skulle jag boka tid för att sätta på dom? Och jag sa milt till mannen i andra änden att det var redan klart med det, om en timme har jag överenskommen tid, så då står jag där. Sen såg jag på instrumentbrädan att det är service due soon också, så jag får väl boka det med. Jag är petig med sånt, även om det är dyrt, det kan bli dyrare på sikt annars.

– maken sov ända till kvart i sju i natt, jag hade vaknat lite innan. Sen somnade han om och jag lät tiden flyta långsamt, men efter frukost ringde han sin mamma, som ville ut till sin bror i dag. Så jag rörde ihop en limpdeg (jag kan ju inte låta dom svälta ihjäl så där utan vidare) som jäste när jag skjutsade ut henne. Nu står limpor i ugnen, så småningom blir det lunch. Sen ska vinterdäcken på (hoppas jag), jag ska boka servicetid, sen ska det handlas och så småningom åker Yngste och hämtar svärmor, så kan han hämta tröjor på maxi på vägen. Och dagens andra maskin tvätt snurrar.

På sätt och vis känner jag en lite större press att allt ska vara ordnat, när dom ska vara hemma medan jag är någon annanstans. Samtidigt försöker jag förklara för mig själv att när jag var lika gammal som Yngste, så hade jag två barn och klarade det mesta. Att släppa taget. Samtidigt som jag inte vill att han ska bli utsliten. Och det är klart att han inte blir det på två dygn. Jag diskuterar med mig själv och ibland är jag skrämmande dum.