måndag, 10 november, 2014


Jag tänkte ju att det var praktiskt att det fanns färdiglagad mat i frysen till maken och Yngste, men Yngste förklarade att han hellre lagar maten från scratch. Där ser man. Förra hösten när jag kom hem från resan till Lettland hade han ju lagat en förträffligt god kycklinggryta, så jag får väl lämna det i hans kompetenta händer. Lite oväntat var det ändå.

Och dagens andra oväntade var inte bra. Jag skulle tvätta håret och har tyckt att duschen strilar dåligt. Men man kan väl rensa. Så jag skruvade loss duschhuvudet och kunde inte se nåt större fel på det, så det var bara att skruva tillbaka då. Fast då brast fästet för skruven i mitten av silen, så det blev inget med det. Jag får väl skaffa ett bättre i morgon. Och visst, jag antar att man kan ringa värden, men det är enklare att göra det själv.

Och håret är tvättat med barnschampo och sen den vanliga balsamen.

– det gör jag inte, men maken ropade på mig efter lunchen, jag hade gått från köket. Han kunde inte resa sig själv från stolen och han sa – ‘vad kommer det sig att jag har så mycket svårare de senaste två dagarna både att resa mig och att gå?’ och jag har inget svar alls. Jag kan bara i all tysthet hålla med. Det har varit påfallande svårare för honom. Än så länge betyder det att jag håller mer koll, att jag säger till Yngste att han också får vara mer observant. Och så hoppas jag att det blir bättre, att det är något tillfälligt som gör att han känner sig yr. Och dom allra innersta tankarna, dom där som snurrar ständigt, dom behåller jag längst in. Det finns ingen att dela med.

Det här när man inte känner igen sin tillvaro, när den värld man levde i inte längre finns. Att göra så gott man kan då, kan vara en utmaning. I går skulle det vara lite modernt under predikan och vi fick se en snutt ur Pirates of the Carribean II på korväggen i kyrkan. Ny har jag aldrig sett nån av filmerna helt och hållet (dom finns förstås i Yngste hyllor), men det här var biten när två av piraterna har hamnat i en roddbåt och den ene har börjat läsa Bibeln. Den andra säger, rätt irriterat – ‘men du kan ju inte ens läsa?’ och han som håller i boken säger ungefär – ‘it’s a holy book and the effort should count for something’. Just så – fast det var inte det predikanten fäst sig vid – man vet inte vad ens ansträngningar egentligen betyder eller ger för effekt, men man får fortsätta ändå.

och jag tänker att jag måste komma ihåg att dra upp loden. Det är skymning hela dagen i dag också. Och jag tänker på alla detaljer jag bör ordna i dag, främst eftersom jag tänker på onsdag – fredag. Jag försöker tänka att Yngste är rätt kompetent på många sätt. Jag vet. Samtidigt vore jag inte jag om jag inte målade upp katastrofer i tankarna. Och jag vet att det går åt mycket energi till alla dessa katastrofer, men jag vet inte riktigt hur det går till att stoppa tankeflödet. Ungefär som att inte klia myggbett. Det är så lätt hänt att mörkret färgar av sig, sprider sig in i alla vrår. Fast jag vet ju att ett enda litet ljus förjagar mörkret. I dag och alla dagar.

Jag försöker hålla fast vid den positiva bilden av när jag kliver ur bilen och går in i den avlövade lindallén, in under valven, en sorts känsla av att vara framme.