är det antagligen rätt mycket som skulle gå sämre. Men allt kan inte ens jag planera, jag vet. Jag tog lilla promenaden i morse efter en natt med hyfsad sömn och sen rullade rutinerna på och vi packade in oss i bilen och åkte till allra närmaste kyrkan. En rätt livfull tillställning, på många sätt, inte minst ljudmässigt. Väldigt många människor kommer inte ens på tanken att det är möjligt att hålla truten när man sitter i en kyrka innan det börjar. En brusmatta. Men sen blev det lite lugnare. Och plötsligt upptäckte jag när det var dags för mig och maken att gå fram till altarrunden att jag var rätt svimfärdig, det är ingen bra känsla nånsin, och just där och då var det en usel känsla. Men jag försökte hålla koll på både mig själv och maken – det är dessutom en trappa med en vingligt räcke för maken – och jag var lättad och tacksam både att vi kom upp och ner för trappan. Och sen satte jag mig med huvudet mellan knäna i princip och försökte pigga upp mig så. Och det gick bra att komma till bilen och hem. Väl hemma såg Yngste att jag såg lite ankommen ut och gav mig ett glas juice, där jag satt på träkistan i hallen.

Så nu tar jag det försiktigt resten av dagen. Om en halvtimme börjar jag långsamt laga mat.