söndag, 9 november, 2014


mig igenom första hälften av promenaden i morse var det ändå väldigt skönt ute, oerhört dimmigt och milt. Jag passerade ett hus där det bor vänner till Bästa Grannen, fast dom har en egenhet som B G blir lite irriterad på. Dom ser tomtar. OK. Så därför ska man kanske inte bli så förvånad över att dom hade satt upp en fönsterljusstake, sjuarmad, i ett fönster och en liten bordsgran i ett annat. Faktiskt första av båda som jag ser på den här sidan midsommar. Maken hade sett nån reklam om ljusstakar, som han tyckte var snygga, han mindes inte alls att vi har alldeles lagom många som det är. Fast hos oss sätts dom inte upp förrän om tre veckor.

Och Yngste åkte ut till Äldstes familj på eftermiddagen och blev kvar på kvällsmat också, jag blir glad om bröderna kan umgås lite, trots allt minskar ålderskillnaden med åren. Från början är ju femton år rätt mycket. Sommaren Yngste föddes gick det nån film om tvillingar som delats på vid födseln och sen hittade varandra, det var Arnold Schwarzenegger och Danny de Vito som spelade bröderna. Mina söner är mer lika, trots allt.

så var det nästan natt igen. Så gick den dagen ungefär.

Och det är helt OK att tycka att jag är lättstressad. Men när maken skulle upp i morse så sa han – ‘jag har ont i huvudet i dag’ och det räcker för att jag ska gå igång för resten av dagen. Jag funderar på om han är på väg att drabbas av ytterligare trassligheter, det är ju fullt möjligt. Och det blev inte alls bättre när han hade lite svårt att resa sig upp från sängen när han vilat och var alldeles yr. Nu jobbar jag iofs efter hypotesen att det inte är något särskilt, att det kommer att ordna sig snart. Fast i något litet avlägset hörn av hjärnan finns katastroftänkandet i full fart.

Och nu ropade han och vill se en svartvit stumfilm om järnväg igen. Så då blir det så. Det finns ju ingenting som kan slå det, menar jag.

är det antagligen rätt mycket som skulle gå sämre. Men allt kan inte ens jag planera, jag vet. Jag tog lilla promenaden i morse efter en natt med hyfsad sömn och sen rullade rutinerna på och vi packade in oss i bilen och åkte till allra närmaste kyrkan. En rätt livfull tillställning, på många sätt, inte minst ljudmässigt. Väldigt många människor kommer inte ens på tanken att det är möjligt att hålla truten när man sitter i en kyrka innan det börjar. En brusmatta. Men sen blev det lite lugnare. Och plötsligt upptäckte jag när det var dags för mig och maken att gå fram till altarrunden att jag var rätt svimfärdig, det är ingen bra känsla nånsin, och just där och då var det en usel känsla. Men jag försökte hålla koll på både mig själv och maken – det är dessutom en trappa med en vingligt räcke för maken – och jag var lättad och tacksam både att vi kom upp och ner för trappan. Och sen satte jag mig med huvudet mellan knäna i princip och försökte pigga upp mig så. Och det gick bra att komma till bilen och hem. Väl hemma såg Yngste att jag såg lite ankommen ut och gav mig ett glas juice, där jag satt på träkistan i hallen.

Så nu tar jag det försiktigt resten av dagen. Om en halvtimme börjar jag långsamt laga mat.