lördag, 8 november, 2014


På lite olika sätt,  maken och jag. Han sitter framför datorn och tittar på järnvägsfilmer i öppet arkiv. Just nu är det en stumfilm från Öland,  om jag fattat rätt,  mitt engagemang är inte glödande,  medges.  Han ville egentligen titta på nån konstig vhs som han nog trodde att jag försnillat i flytten,   då för sju år sen. Nej då,  inte alls,  men tekniken var inte precis fulländad. Man kunde höra den olidligt entusiastiske värmlänningen som kommenterade men bilderna var det värre med. Ständig snöstorm, typ. Yngste tillkallades som teknisk guru,  men han kunde bara konstatera att det var illa.  Fast han kom med tipset om filmer på öppet arkiv då,  så nu har maken datorn och jag roar mig med mobilen. Fast jag tycker nog att det räcker med en film per kväll.

Jag sitter här och läser underliga saker, det här med nätet är ungefär som uppslagsböcker var när jag var liten. Min mamma var frenetisk korsordslösare och tvingade mig hela tiden att slå upp saker i olika lexikon och jag hittade hela tiden nya mer intressanta saker att läsa om, så det är väl en förklaring till mina underliga kunskaper i diverse ämnen, men numer är utbudet ännu märkligare.

Men när jag slutar ett perifert ämne och börjar med något annat så känner jag mig lite småhungrig, åtminstone antar jag att kan vara småhungrig jag är. Det skulle lika gärna kunna vara överdrivet mätt, efter dagens alla pepparkakor. Jag kunde inte riktigt behärska mig där ett tag. Och jag tittar på almanackan och ser att det är plötsligt bara tre veckor till Första Advent, inte så oväntat, det brukar ju falla in så här års, men ändå. Och en tredjedel av november har redan försvunnit.

Jag är nog hungrig. Man kanske kunde ta sig en liten mugg kaffe med mjölk?

blev det, lagom när maken tog sin lilla promenad. Men annars sänker sig skymningen nästan genast.

Och dagen har varit fylld med makens dusch, dammsugning och lakansbyte. Sonen ska äta lunch med en god vän och maken och jag äter pasta med skinka och ärtor. Och jag har skrivit ut den där infolappen som jag brukar lämna med maken på boendena, jag utgår från att sonen läser den lite mer. Och jag litar absolut på att han kommer ihåg medicinerna.

Jag satte mig en liten stund på golvet också och drog ut ett par spikar ur stolen som ska renoveras, men jag gav upp lite. Ibland är det segare än annars. Och natten var lite tyngre, kan man säga, dels var vi uppe två gånger, dels fick jag ett utmattande hostanfall första gången. Den där hostmedicinen har inte riktigt gjort susen än. Om det inte verkar gå åt rätt håll får jag väl ringa vårdcentralen på måndag.