– men sån är jag, dels för att det är en läggningsfråga, men det beror också på vad man råkat ut för genom åren. Jag har så svårt att be om hjälp. Jag utgår från att jag kan bäst själv, brukar jag ju säga, men det är förstås inte hela sanningen. Jag utgår också från att ingen vill hjälpa mig, av två skäl. Först för att det rör sig om mig – varför skulle nån vilja hjälpa mig? Och för det andra inser jag att dom flesta faktiskt själva har alldeles tillräckligt med sina liv, inte har dom flesta tid med något eller någon annan.

Det gäller – nästan – alltid. Det gäller t ex nu när jag sitter och väntar på att Yngste ska komma hem och jag ska fråga honom om han vill hjälpa mig och maken dom här två dygnen nästa vecka. Jag vill inte belasta någon.

Och jag försöker tänka att om det var någon annan som frågade mig om en sån här situation, så skulle jag tycka att mitt eget resonemang var stört. Men nu är det jag som står här med min ryggsäck, mina minnen av när jag blivit avvisad, när andra efteråt förklarat vilken börda jag varit, det finns där.

Det är aldrig försent att börja ett nytt liv? Nej, jag trodde det för tio år sen, och jag körde bara huvudet i väggen. Hårt. Och står här med knutarna lika hårt knutna som då.