fredag, 7 november, 2014


för 2015. Jag tittade lite på året som kommer och har kryssat för vilka veckor som vore lämpade för avlastning. Jag ska kolla med värdinnan också. Självklart är det inte hugget i sten att jag ska trakassera henne varenda gång, men jag tror faktiskt att vi har väldigt trevligt på så många plan. Så jag försöker att ta hänsyn till hennes barnbarns sportlov och så. Det ser ut att bli tio tillfällen, om jag räknat rätt. Och jag vet vad maken tycker redan innan vi har pratat om det.

Och alldeles nyss hällde jag upp ett glas vitt vin, så där 3/4 glas om nu någon är intresserad, och någon cigarill blev det inte alls. Jag är nere på 1/dag. Varför jag inte slutar helt? Förmodligen en bra fråga, men nej, det känns bättre så här. Jag gör så gott jag kan.

Och Yngste säger alltså att det går bra för hans del att hjälpa maken onsdag-fredag fast han är lite bekymrad över hur nätterna ska fungera. Maken får väl ha en liten mässingsklocka att ringa med. Vi får hoppas det blir bra. Och lagad mat finns det i frysen. Och mammahjärtat försöker lugna sig lite. Det går så där. Förstås.

– men sån är jag, dels för att det är en läggningsfråga, men det beror också på vad man råkat ut för genom åren. Jag har så svårt att be om hjälp. Jag utgår från att jag kan bäst själv, brukar jag ju säga, men det är förstås inte hela sanningen. Jag utgår också från att ingen vill hjälpa mig, av två skäl. Först för att det rör sig om mig – varför skulle nån vilja hjälpa mig? Och för det andra inser jag att dom flesta faktiskt själva har alldeles tillräckligt med sina liv, inte har dom flesta tid med något eller någon annan.

Det gäller – nästan – alltid. Det gäller t ex nu när jag sitter och väntar på att Yngste ska komma hem och jag ska fråga honom om han vill hjälpa mig och maken dom här två dygnen nästa vecka. Jag vill inte belasta någon.

Och jag försöker tänka att om det var någon annan som frågade mig om en sån här situation, så skulle jag tycka att mitt eget resonemang var stört. Men nu är det jag som står här med min ryggsäck, mina minnen av när jag blivit avvisad, när andra efteråt förklarat vilken börda jag varit, det finns där.

Det är aldrig försent att börja ett nytt liv? Nej, jag trodde det för tio år sen, och jag körde bara huvudet i väggen. Hårt. Och står här med knutarna lika hårt knutna som då.

– en syssla där man bör vara lite uppmärksam – så ringde förstås handläggaren. Men man (!) är ju kvinna och multitaskar hela tiden, så det ordnade sig. Själva matlagandet alltså. Handläggaren vet jag knappt. Han bad om ursäkt att han inte hört av sig – många gånger – men det ändrade ju inte faktum att dom just den här gången hade tilldelat oss tisdag till torsdag. Och det går inte. Jag lyckades ju i det här limbotillståndet får tid för däckbyte tisdag em. Så gick det med det.

Just nu är Yngste och hälsar på Tvåans familj, men jag hoppas att han fortfarande kan tänka sig att hantera dessa två dygn med maken nästa vecka, för jag skulle behöva lite tanke- och promenadtid på egen hand. Men vi får väl se. Och mina andra frågor kunde han i princip inte svara på, men det fanns någon annan som kunde och ev skulle jag kunna få adress till den. Heja.

Och jo tack, den starka såsen med vitlök, curry, tomatpuré, soja, crème fraîche och räkor blev god, trots stressen när jag rörde.

överallt, som vilken ung människa som helst. Fast i mitt fall beror det på att jag fortfarande väntar på samtal från handläggaren, inget svar på mailen heller, jag har kollat.

Och dagen finns nånstans där ute, bakom dimmorna. Natten passerade, lite hosta, men inte alls så illa som förut. Å andra sidan ville maken till badrummet två gånger. Och jag ska ta mig samman och kamma mig. Häromdagen kom jag mig inte för, jag tog nattflätan och satte upp den med ett spänne. På kvällen insåg jag att det där är inte bra, man = jag mår faktiskt bättre om man gör sig i ordning lite mer. Jag traskade den dagen runt i en tshirt som jag hade lyckats spilla nånting på när jag lagade maten, och det höjer inte heller självkänslan. Det tillhör ytan, det där, men ytan påverkar det inre också. Man behöver ju inte vara beredd för nobelmiddag hela tiden precis, men att någon gång kunna se sig i spegeln och tycka att man gjort det bästa av de förutsättningar dagen gav, det kunde vara ett rimligt mål.