onsdag, 5 november, 2014


gedigen bok om valloner, som ligger nere på lilla bordet med böcker jag läser. Tyvärr känns den lite seg i dag, det är väl Lepheton-Desentolens fel, kan tänka, eller också är det hostans. Jag är både trött och rastlös. Jag känner att kroppen skriker efter sömn samtidigt som jag inte kan gå och lägga mig när som helst nu, det är ju resten av natten som ska till sen också. Och så är det ju Grey’s i kväll, sonen är hos kompis, så jag stör inte honom med mitt tittande. Och som sagt, i morgon hoppas vi på projektet tippen. Och jag borde ta tag i den där stolen som ska fixas, den har vilat sig nu, den också.

Men jag undrar mest om jag ska lyckas få tag på den kommunala handläggaren i morgon. Han som skulle ringt i dag och som förvisso inte hörde av sig efter mitt telefonsvararmeddelande.

dom första 15 ml av jätteflaskan Lepheton-Desentol. Jag såg kanske skeptisk ut, de av mina barn som hade krupp brukade få sån, det kan ha varit svagare blandning, vad vet jag. Här stod det iaf att den skulle förvaras utom SYNHÅLL för barn, det lät ju kraftfullt. Och det ska inte konsumeras mer än 60 ml/dygn står det. Så då håller jag mig till det, min lilla mamma råkade en gång överdosera morfinhostmedicin och råkade ut för en riktig snedtändning. Man kunde bli trött också. Hur jag nu ska kunna skilja det från den vanliga tröttheten.

Och jag tänker på min svärfar, som var mycket misstänksam mot samhällets sätt att hantera äldre, han trodde på fullt allvar att man försökte ta livet av gamla så fort som möjligt (han blev 93) och sa nån gång skeptiskt om medicin att det kan ju vara vad som helst, det kan ju vara KNARK i. Och då sa Äldste, ganska tålmodigt, – ‘ja du farfar, när jag är så gammal som du, om samhället vill ge mig knark då, så ska jag tacka och ta emot’. Så.

Och jag har ringt den kommunala handläggarens telefonsvarare, inget resultat än.

ingefära och morötter och laga lax. Det blir bra. Det hade varit ännu bättre om jag fått besked från kontaktpersonen om nästa vecka, eller om jag fått besked om ev kvällsmässa i kväll, eller besked om vinterdäcken eller möjligen själv ringt om medicinen.

Och sen satt jag rakt upp och ner och sov en dryg timme i förmiddags.

Och inte lär vi ta oss till tippen heller, den finns iofs kvar i morgon också. Och jag känner mig odefinierat ledsen över så mycket. Och ja, jag vet att när man lever i ett överflödssamhälle, som jag ju gör, så är det bara att tänka till, så har man minst fem saker att vara tacksam för omedelbart. Och hjärtat slår tungt och långsamt. Men det slår.

– där tidigt i morse. Det regnar fortfarande. Men jag, som är så positiv, försökte tänka att det iaf inte var snö som ligger kvar, utan regn som försvinner.

Och jag ringde vårdcentralen, som återkom på den tid dom lovat. En vänlig kvinna lovade att skicka in ett recept på en rejäl hostmedicin, så får vi se vad det kan betyda. Och jag lyckades hitta numret man kan ringa apoteket för att höra om det kommit in. Jag är inte överdrivet road av att behöva gå en extra gång.

Annars ska jag försöka ta det lugnt, väldigt lugnt. Jag vet att nätter kan vara värre, mycket värre, men nu börjar det bli tröttsamt i all enkelhet. Kanske kunde man avvika från sina vanor och försöka vila lite på förmiddagen?

– ja, ur min egen synpunkt då. Inte mycket sömn alls, mycket hosta, stup i ett. Maken sov rätt länge, till halv sex, och var tydligen inte alls störd av mig.

Nu är planen att ganska omedelbart gå till coop, där dom stackars människorna redan traskar runt och städar golv och plockar fram, och handla lite. Sen ska jag – jo då!!! – ringa vårdcentralen för konsultation, dvs för att få en tid när dom ska ringa upp mig. Jag tror förstås inte att det finns något att erbjuda mig, men jag känner mig lite lätt desperat nu.

Min värdinna under avlastningsdagarna hade nyligen varit på högtidlig löftesavgivning hos nunnor vi känner och då hade biskopen hållit ett tal, där han tydligen bland annat hade talat om att när vi steg upp på morgonen och tittade på den sorgliga bilden i badrumsspegeln, skulle vi tänka att det var Jesu ansikte vi såg. Jo men visst. Fin och god tanke. Fast just i morse krävde den en del av sin kvinna, det kan jag säga. Over and out.