tisdag, 4 november, 2014


i går att vi idag skulle rensa och åka till tippen blev det inget av med. Men i kväll har det burits ner diverse slängbart från övervåningen, så vi är närmare nu. Och möjligen kommer jag också att lära mig mer om mobilen och appar och sånt. Sonen såg lite lätt plågad ut och försökte med den lätte – ‘jag trodde du var fullärd nu?’. Ihåligt skratt från ömma modren. Faktum är att förra mobilen, en mycket misslyckad nokiavariant, höll mitt vetande tillbaka flera år. Jo men. Och nu försöker jag åtminstone få lite baskunskaper.

Och jag är förstås lite spänd, i morgon är det sån där onsdag när jag kan få veta avlastning nästa vecka. Jag kan bara hoppas. Och nej, jag vill inte överlåta det ansvaret på sonen, vi hade den diskussionen förra hösten, han och jag, han kände att det kanske var lite märkligt att lämna maken på avlastning när han var hemma själv. Men det är inte enbart att se till att maken blir ren och mätt, det är mycket nog iofs, men jag känner att i dagsläget är det inte rätt mot någon av dom.

– förstås, man gör ju det, och maken kom in på det här med flickan vi ännu inte mött – ‘har du berättat om din dysfunktionella familj?’ – och vad svarar man rimligen på det? Och maken säger – ‘det gör mig så ledsen att du skulle råka i den här situationen med mig så sjuk när du inte var äldre’ och han har ju rätt, visst har han det, men sonen tar det beundransvärt och säger att det är många som haft det mycket värre, så. Och han säger också att det var ju resultatet av många val maken gjorde, att aldrig säga nej i arbetssammanhang, att bara lasta på mer och mer.

Och det skär mig i hjärtat, jag minns hur jag efteråt tittade i makens almanacka och plötsligt såg hur den såg ut. Nej, jag stoppade honom inte heller, det gjorde jag inte. Jag trodde väl att det skulle vara så, jag trodde att det skulle ordna sig.

Kanske inte för mänskligheten, men för just mig. Det sved i hårbotten förra gången jag tvättade och förra också,  noga räknat. Så jag gick över på barnavdelningen och hittade den här jätteflickiga flaskan. Dom påstår att det inte ska bli några tovor och inga tårar heller,  så jag trodde att man kunde skippa balsam. Men det var lite fel,  kan jag konstatera efter dagens kammning som kunde varit smidigare.  Men det sved mindre.

image

– fast sen behövde jag bara sätta mig upp så höll jag på att hosta upp lungorna. Men jag föredrar att tolka det som att det går åt rätt håll. Och jag gick ut en promenad, lätt regn och lite blåst, men milt och skönt. Och inte vet jag om det är B12 som gjort susen, men mina sprickor i munvinklarna är nästan läkta också. Det är bra att kunna borsta tänderna utan att känna att man bara går sönder.

Efter lunch ska, enligt plan, sonen och jag rensa ut ett antal svarta plastsäckar till tippen. Och jag har nyss lagt in betalningen för felkörningen. Präktigheten blomstrar. Dessutom ska jag alldeles snart lyfta mig från stolen för att få till ett par egna limpor. Men det är väldigt mörkt, jag har svårt att tycka att det är dag än.