maken och jag. Någon, troligen Bodil Jönsson, talade om att människor med funktionsnedsättningar kan gå åt två håll, antingen biter men ihop och gör så mycket mer än någon kunde tro var möjligt, eller också hamnar man i den andra spiralen och säger – ‘det går aldrig’ och maken reagerade väldigt starkt och sa – ‘det är jag, jag tror ju inte att något kommer att gå’. Och vi pratade sen om det, han kan bara inte frigöra sig från omöjlighetstänket, det hjälper inte att jag säger att det går. Det hjälper inte att han vet att andra saker faktiskt har gått. Och där är vi fast. Och jag måste ändå hela tiden försöka få honom att gå med på att flytta sina gränser. Fast när han sa – ‘jag skulle vilja gå runt torget hand i hand med dig’ så vet jag ju att det kommer inte att fungera. Han har för ont. Men jag sa inte det.

Och jag tänker på någon som häromdagen skrev i annat sammanhang – ‘du tror väl inte att du kan vänta dig något Tigerlilja?’. Nej, jag tror verkligen inte det, jag vet att jag är alldeles utlämnad till vad jag själv kan göra och ordna. Ingen annan stiger in och hjälper. Och jag ber aldrig om hjälp, jag vill verkligen inte besvära, jag vill aldrig mer råka ut för att någon förklarar hur oerhört mycket någon har gjort för mig, att jag sannerligen ska vara så tacksam. Jag vill och orkar inte det. Ett undantag finns det – vännen som alltid, trofast, ordnar plats vid bordet åt maken och mig när vi är borta veckan mitt i sommaren. Men annars, nej, jag väntar mig ingenting. Av någon.