Tigerliljan's Weblog

– hörde jag i kväll. Och hon var nästan lika gammal som svärmor, så helt oväntat är det förstås inte. När min far dött köpte jag efter någon månad på nån bokrea hennes ‘En bit jord’ som inleds med hennes far död. Och jag läste alldeles uppslukad, ramberättelsen runt var förstås mycket intressant och exotisk, flykten från Estland, fadern som gav upp sin ministerpost och av svenska regeringsrepresentanter fick höra att Estland var ett för litet land, för att Sverige skulle göra något alls. Och mycket av estnisk historia och kultur fick man i boken, men själva den mänskliga berättelsen var så kusligt lik min egen, där jag stod just då. Och så skrev hon om sin mors sjukdom och död och jag tänkte – ‘så kommer det att gå med mamma också’, nå inte riktigt lika, mamma piggande något till från sin stroke och blev inte sängliggande till sin död, men det är tveksamt om det var så mycket bättre, men väldigt lika kändes det.

Och hon fick komma tillbaka till Estland, när jag var i Piirita våren 2005 tänkte jag förstås på hennes skildring hur ungdomarna hade dansat där precis mitt före ockupationens början, jag gick i tallskogen och såg havsranden. Ett liv.

maken och jag. Någon, troligen Bodil Jönsson, talade om att människor med funktionsnedsättningar kan gå åt två håll, antingen biter men ihop och gör så mycket mer än någon kunde tro var möjligt, eller också hamnar man i den andra spiralen och säger – ‘det går aldrig’ och maken reagerade väldigt starkt och sa – ‘det är jag, jag tror ju inte att något kommer att gå’. Och vi pratade sen om det, han kan bara inte frigöra sig från omöjlighetstänket, det hjälper inte att jag säger att det går. Det hjälper inte att han vet att andra saker faktiskt har gått. Och där är vi fast. Och jag måste ändå hela tiden försöka få honom att gå med på att flytta sina gränser. Fast när han sa – ‘jag skulle vilja gå runt torget hand i hand med dig’ så vet jag ju att det kommer inte att fungera. Han har för ont. Men jag sa inte det.

Och jag tänker på någon som häromdagen skrev i annat sammanhang – ‘du tror väl inte att du kan vänta dig något Tigerlilja?’. Nej, jag tror verkligen inte det, jag vet att jag är alldeles utlämnad till vad jag själv kan göra och ordna. Ingen annan stiger in och hjälper. Och jag ber aldrig om hjälp, jag vill verkligen inte besvära, jag vill aldrig mer råka ut för att någon förklarar hur oerhört mycket någon har gjort för mig, att jag sannerligen ska vara så tacksam. Jag vill och orkar inte det. Ett undantag finns det – vännen som alltid, trofast, ordnar plats vid bordet åt maken och mig när vi är borta veckan mitt i sommaren. Men annars, nej, jag väntar mig ingenting. Av någon.

som hittade min inköpta falukorv var hungrig och fick glädje av den. Den hoppade tydligen ur bakre cykelkorgen på hemvägen. Nå ja, det var extrapris och den skulle inte ätas förrän i morgon – med väldigt gott potatismos med gräslök – och jag hade glömt ost och äppeljuice och när jag ändå var ute och cyklade köpte jag matbröd också. Jag kände att initiativkraften hade tvärdött, men i morgon bakar jag nya limpor.

Och Yngste har gått och hälsat på farmor, han är rar. Och jag har rullat ihop hans matta, den som maken och jag med viss möda forslade till Falun för drygt tre år sen. Först dammsög jag den, en mängd långa blonda hårstrån blev det. Hon som en gång haft dom är ganska långt härifrån, men tekniken finns ju numer, så hon och sonen talar med varann stup i ett, om jag har fattat rätt.

Och särskilt roligt är det väl inte. Grisar ska inte ha roligt, som han sa, Emils pappa.

– fast klockan snart är tio på fm. Tunga moln och lätt regn. Och jag ska snart cykla i väg med tidlappen till mannen som hanterar sånt, och sen vidare till maxi. Det behövs väl mat igen. Och jag är så trött. Natten var ungefär som de senaste två veckorna, dvs efter en dryg timmes sömn vaknar jag med akut hostbehov, som jag försöker tränga tillbaka, vill inte störa maken. Det hjälper inte, jag hostar till slut så att jag känner mig helt matt, maken vaknar inte tack-och-lov. Sen vaknar maken vid tre och då visar det sig att sonen är i badrummet, maken väntar, det gick bra, sen sova en stund till. Sen vakna och behöva hosta etc etc.

Så småningom var det ändå dags att gå upp. Och nu har vi sedan länge ätit gröten och jag försöker tränga undan paniken. Jag vet att sonen skulle träffa sin närmaste vän och sitta och prata i går, och jag förstår att han av olika skäl är mycket trött just nu och kan behöva lite vila och avkoppling. Alla gånger. Fast jag glider nästan in i paniken – tänk-om-det-blir-en-repris-på-våren-han-senast-bodde-hemma. Det blir inte lättare att andas av det, kan jag säga.