satt en gång i en av våra fåtöljer och såg blek ut. Han var sjukskriven efter att ha hostat av ett revben. Det kan jag väl inte tänka mig kommer att hända mig, men om det sker, så berättar jag.

Och sen funderar jag på det här med humor. Kan man skämta om allt? frågar ofta standuppare och svarar i regel – ‘ja oh ja’. Den som inte gillar det är en trist och inskränkt typ. Och ändå är vi säkert många som har våra egna gränser, kanske inte så lätta att se i terrängen. Och för mig fungerar det dessutom så, att om det är nån som inte vet så mycket om ett visst ämne, så kan jag ta mer ‘skämt’ liksom, den vet inte bättre. Men det stör mig en liten aning att om man signalerar att just det här tycker inte jag är roligt alls, så räcker inte det, nej då, det är klart att man ska förstå skämt och ironi. Man vill väl inte vara dum och trist heller? Lite ledsen blir jag nog ändå. Men det får man väl räkna med.