söndag, 2 november, 2014


satt en gång i en av våra fåtöljer och såg blek ut. Han var sjukskriven efter att ha hostat av ett revben. Det kan jag väl inte tänka mig kommer att hända mig, men om det sker, så berättar jag.

Och sen funderar jag på det här med humor. Kan man skämta om allt? frågar ofta standuppare och svarar i regel – ‘ja oh ja’. Den som inte gillar det är en trist och inskränkt typ. Och ändå är vi säkert många som har våra egna gränser, kanske inte så lätta att se i terrängen. Och för mig fungerar det dessutom så, att om det är nån som inte vet så mycket om ett visst ämne, så kan jag ta mer ‘skämt’ liksom, den vet inte bättre. Men det stör mig en liten aning att om man signalerar att just det här tycker inte jag är roligt alls, så räcker inte det, nej då, det är klart att man ska förstå skämt och ironi. Man vill väl inte vara dum och trist heller? Lite ledsen blir jag nog ändå. Men det får man väl räkna med.

alls, hostan tar liksom över. Jag hostar förstås inte oavbrutet, men rätt ofta bryter det bara ut och då måste jag sitta och flämta en liten stund efteråt. Och jag vet att jag borde gå ner till köket och röja upp på diskbänken, inget blir bättre av att vasen med utblommade alstromerior blir kvar, tvärtom. En ren diskbänk är en glädje i sig.

Vi lyckades, ja egentligen inte jag utan enbart Yngste, transportera motionscykeln (som väl heter nåt tjusigare numer) till svärdottern, nedför trappor och hiss och uppför mer trappor och sen in i bilen med ett par cm marginal. Så nu är det mer luft i klädkammaren, dvs mer plats för Yngstes saker just nu och senare bara mer plats. Bra. Små försiktiga steg. Möjligen kan vi i morgon börja rensa bland övriga påsar och lådor.

– den här hostan tar ner humöret, faktiskt. Och då hade jag ändå turen att få en vänlig dröm, någon jag inte känner personligen, men som jag läst böcker av och beundrar, kom i drömmen på besök och satte sig mitt emot mig och tog mina händer i sina och var så ömsint förstående att jag inte ville vakna. Men lite senare än jag tänkt stod jag upp iaf.
Och vi åt frukostgröt tillsammans och sen blev det förstås bråttom, trots att vi hade en timme extra på oss, men dom sista minuterna har en tendens att ändå försvinna. Vi skulle hämta upp svärmor också, och det var inte alls kallt, så allt ordnade sig.

Och vi firade Mässa på Alla Själars dag, svärmors syster var på sin tid kyrkvärd i kyrkan i skogen, så det var lite viktigt för henne att vara med. Någon sjöng vackert och enkelt ett par solosånger och prästen hade nån motsvarande historia som jag, inte så mycket hosta, men väldigt dov röst, men det var fint. För var och en av oss är både nöden och nåden individuellt mätt. Och det märkliga är att både i går och i dag har sången fungerat, trots min hosta och eländet. Då är det lite underligt när rösten bär.

Och vi har ätit fläskfilé alla romana och klyftpotatis. Och var sin kladdkakemuffins, jag har fortfarande kvar av den här omgången som jag tog ut lite raskt, så dom inte skulle bli torra, dom som knappt går att få loss ur formarna. är det inte det ena, så är det det andra.