lördag, 1 november, 2014


lite trött och rätt ledsen, visst är det en bra idé att leta reda på sängen då? Och jag skulle gissa att den finns där den brukar stå, maken ligger redan i sin halva, kanske han rentav snarkar. Det gör han, fast det är inte särskilt störande. Och varenda kväll när jag lägger mig hoppas jag att han inte ska bli förkyld. Det har inte så mycket med snarkandet att göra, han snarkar iofs mer då, men det är mer så att om det här är så pass påfrestande för mig som ändå är rätt frisk i allmänhet, så önskar jag verkligen att han slipper.

Fast ledsen kan jag vara utan minsta förkylning. Jag försöker verkligen tänka att det är vackert med färgerna, att det är det växling i livet vi måste ha, att mörkret är omhuldande – och där nånstans tar det stopp.

Det här att vara lite dålig visar mig så tydligt hur bräcklig vår tillvaro är, hur mycket den bygger på att jag orkar. Fast när jag orkar mindre får vi förstås organisera om, även om jag inte kan förstå hur. Och än så länge hoppas jag att det blir bättre snart.

här och var, det är kanske det som är livet, vad vet jag. Det pågående kaoset, som vi då och då tror att vi ser strukturer i. En del strukturer finns förstås, men dom kan se annorlunda ut mot vad man tror och vill tro. Jag ville kunna acceptera min totalsituation, kunna se på omgivningen med lugn blick och andningen under kontroll. Lära mig avstå från det som inte alls är möjligt med större lugn och insikten att precis alla har eller får problem, som ser annorlunda ut än mina och som jag antagligen inte alls skulle klara av. Dom heller.

Det händer att jag säger att jag är deltidseremit. Det är inte bara skämt. Jag är på många sätt ganska hänvisad till mig själv – ja, i mitt liv och mina tankar så betyder det att jag lever i en ganska pågående dialog med Gud, men det är inte den jag främst menar nu – men maken, som i olika sammanhang t ex i dag i kyrkan, kopplar på alla sociala batterier och hälsar på så många han kommer åt, pratar vänligt, ser (åtminstone åt höger) dom han pratar med och på alla sätt är lik sig själv, han drar ju mycket tydliga gränser för vad han vill göra. Det händer att om jag föreslår en social aktivitet, så säger han bara – ‘nej, det vill inte jag’, och jag kan förstå dels att han kan tycka det är tråkigt, dels att han blir trött och i inget av fallen blir det något av. Man kunde tycka att jag kunde odla egna intressen, man kan tycka det, jag kan tycka det. Men jag får inte till det. När jag nån enstaka gång har försökt har det hänt nånting som gjort att det ändå inte fungerar. Man = jag kommer av sig. Det är väldigt lätt, och det beror på en del av dom där tillitsförlusterna också, självklart, med det glider snabbt över i tankar av typen – ‘det är ingen idé, vem skulle frivilligt ha mig med, vem skulle se något värde i mig’ och jag ser andras liv rulla på. Dom åker och far och uppskattas helt rättmätigt av en jublande omgivning, dom löser sina problem på strålande sätt, glada och ödmjuka och begåvade. Och snart står jag inför porten man bara går igenom en gång. Det är möjligt att jag kunde gjort mer för andra i detta liv, detta nätt och jämnt enda liv.

Och det händer visst, också i mitt liv, att glädjen och tacksamheten skimrar stilla. Här i ensamheten. Och jag kan vara mycket tacksam över att jag har tid. Jag kan ge tid om någon behöver.

– fast just här är det mest sonen som plockar, delvis för att vi ska ta oss fram öht. Hans köksgrejor har vi burit upp till vindsförrådet, dom lär inte användas just här. Sen ska rätt mycket sorteras och slängas, fast inte just i dag, men resurserna finns, svarta plastsäckarna jag köpte i morse.

Just nu är han borta hos en vän, som nyss flyttade in i egen lägenhet, ganska nära svärmor f ö. Och förut i dag åkte han till maxi och där fanns, som ett litet vardagsmirakel, en 15 m sladd, exakt en sån vi behövde för att knyta ihop sonens dator med nätet. Hurra på det. Och jag funderade på om vi hade sladdklämmor och tittade lite i en låda. Det fanns bokstavligen hundratals, och vi behövde bara tre eller fyra. Så nu kan maken gå uppför trappan utan att riskera att snava.

Och nu ska jag plocka i ordning disken, det går lite långsamt när jag och infektionen eller vad det är jag slåss med, ska ta oss fram.

– det här. Och nej, jag orkar inte engagera mig åt något håll beträffande Halloween, leva och låta leva också med skelett och pumpor om man vill. Jag är inte i den branschen. Två av barnbarnen hade gjort ett skelett till dörren av 16 papperstallrikar.

Och själv firar jag Alla Helgon. I stor tacksamhet över dom som före mig gått Vägen, som man sa i den tidiga Kyrkan, i förväntan att en gång nå målet, en gång stå vid tröskeln till den dimension där sorg och brist har upphört och kärlek flödar som friskt vatten. En glimt av det speglas i Högmässan i kväll, guld och ljus, bröd och vin. Och sen står vi utanför i mörkret som inte är så mörkt, alla ljus som lyser på kyrkogården och jag kastar som vanligt en snabb blick åt höger, där vår blivande plats finns.

Och nu ska jag stoppa in klyftpotatis i ugnen, kycklingen i lergryta – en klassiker denna dag – är redan klar. Kropp och själ behöver föda.

Den riktigt tidiga morgonen, 03,20, är inte min bästa tid,  men det hjälper inte. Sen somnade jag om, inte så länge jag velat alls, men det var ändå rimlig morgon då. Det var inte orimligt att gå in i duschen.  Sen tänkte jag att det kunde vara läge för en promenad i dimman,  lite luft kändes som en bra prioritering. Å andra sidan kände jag efter och kroppen var ganska ointresserad av projektet. Eftersom jag numer vet att det inte här är nån idé att tro att det hjälper ett dugg att säga sig att det sitter i pannbenet – det är säkert sant,  men pannbenet här är inte av bästa kvalitet, så jag gick till Coop och köpte svarta plastsäckar.
När jag kom ut därifrån ville pannbenet ta en liten utvidgad promenad hem,  men kroppen opponerade sig, så vi gick hem. Och har man inte svimmat så får det räknas som en bra början, oavsett pannbenet.