– jag vet ju att det blir lite mer kaos än vanligt här hemma, när maken varit på avlastning. Jag vet. Och ändå gör det ont. Han är, mycket förståeligt, väldigt missnöjd med hur det har varit. Toapappret tog slut, maten var inte god, personalen pratar som till små barn, det är för långt att gå mellan rummet och det allmänna utrymmet, etc etc. Kan man verkligen inte få välja ställe? Återrapporterar man hur det har varit? Nej, man väljer inte. Nej, ingen undrar hur det varit.

Och för övrigt vet jag, vilket han glömmer, att han förvisso inte är nöjd med något av dom andra ställena heller. Och jag förstår att han inte är nöjd. Jag tycker också det är outsägligt jobbigt att veta hur han har det, men jag kan inte göra något åt det. Varenda gång har jag ångest innan och efter. Samtidigt är det så viktigt för mig att få andas dessa dygn, göra saker i min egen takt, slippa vara ständigt beredd. Och det är möjligt att det är själviskt. Men jag kan inte, orkar inte välja bort det här igen.

Och i morgon tvättar jag. Som alltid undrar jag om personalen verkligen inte själva byter kläder mellan måndag och onsdag, jag undrar varför dom tydligen inte alls kan förstå att han inte kan hålla reda på det själv, att han inte kan klara sitt tvättade och tandborstande på egen hand. Handfatet ser ut som kriget dragit fram när jag kommer. Jag tycker man har rätt att få hjälp med sånt, jag tycker att det ingår i ett värdigt liv att inte vara utlämnad till sin egen oförmåga. Det är liksom problemen med dolda handikapp, det är så tydligt att han har svårt att gå – även om det alltså inte innebär att han placeras på ställen där han inte behöver gå så långt heller – men hans bristande arbetsminne syns ju inte, så det kan man låtsas inte är ett problem. Men det är det.