Ja. Hon gjorde det hon kunde. Vackert så. Sen har vi henne, Marta, hon som var aktuell i söndags. Hon som ville göra mer än hon kunde. Och jag undrar faktiskt hur man vet skillnaden själv och vad man i så fall gör åt det. Den där tunna skillnadens linje. När man brännande vet att man gått över den. I dag har det hänt ett par gånger att maken ropat på mig, han har velat ha hjälp med någon detalj, t ex var i tidningen det stod om fisken på drygt två meter. Nej, det var inte i dagens tidning. Nä hä, då var det därför ingen nämnde det i lokala nyheterna. Men tidningen hittade jag.

Och sen, nyss i badrummet, var det det där konstiga med manschetterna. Varför såg det ut som det gjorde? Hur knäpper man upp den? Jo, jag har redan knäppt upp den, det där som syns mellan knapparna är ett knapphål som man bara använder om man i stället använder manschettknappar och det har vi inte gjort, knapparna är uppknäppta av mig alldeles nyss dessutom. Ja, men varför ser det så konstigt ut? Jo, för det är ett knapphål man bara använder osv. Och jag tar fram manschettknapp och visar hur man gör och förklarar igen att vi inte använt den i dag, allt är klart för att ta av den. Och denna underliga detalj tar en stund. Och sen tar maken av sig skjortan och borstar tänderna, jag hjälper honom på med nattskjortan och tar en tops för att rensa hans öron. Då undrar han om det är den lilla öronskeden jag använder. Nej, vi har ingen öronsked. Men det fanns en i Uppsala. Nej, det fanns det inte alls, på handfatet där låg den lilla spatel jag använder till ansiktskrämen. Men var det inte en öronsked jag använde? Nej, det var det inte, det var en spatel etc.

Och sen går vi vidare i rutinerna, vi går in i sovrummet, vi börjar be completoriet och den tysta delen läser maken, som alltid numer, så fort att jag inte alls hinner med. Förut var vi så anpassade till varandra att vi läste lika fort, men så är det inte numer. Och tillvaron brister där och då för mig, jag kan helt enkelt inte sjunga vidare särskilt bra. Men vi fortsätter förstås med mig inte ens på halvfart. Och jag undrar fortfarande vad man gör, när man gjort mer än man kunde. Någon annan hade förstås kunnat mer, men det hjälper inte mig. Snarare tvärtom. Att veta att man gör fel, är fel, är inte precis någon garanti för att göra rätt. Inte just i dag. Kanske i morgon. Kanske. Det kan vara så att jag vaknar i morgon, utvilad, med ett större tålamod, med förmågan att se bortom alla dessa detaljer, att jag nästan är någon annan i morgon. Det är möjligt. Men inte så sannolikt.