i Trollkarlens Hatt i morse. Regndroppar mot gräsmattan när jag var på väg nerför trappan, så jag vände och hämtade paraplyt. Fast när jag hunnit bort förbi svärmors hus, tre kvarter bort, fällde jag ihop det igen. Resten av promenaden utan regn, men nu strilar det försiktigt. Och luften är betydligt svalare.

Det gick inte att somna om när maken varit i badrummet, men jag kan sova lite sen kanske. Det går an att ta sig upp och att få morgonen att fungera, men sen tappar jag lite styrfart, det känns varmt bakom ögonlocken, trötthetskänsla. Och jag är nervös inför det här med den eventuella avlastningen nästa vecka, jag undrar om dom glömt mig, om det kommer att finnas plats någon stans. Och just där missade jag ett telefonsamtal från en biståndshandläggare. Jag ringde tillbaka omedelbart, men då var det förstås telefonsvarare och jag talade in meddelande. Jag väntar med hjärtat i höjd med anklarna, dom brukar aldrig ringa. Och då tar jag inte det som ett gott tecken.

Fast – det var den alldeles nya handläggaren som ville ha direktkontakt och som gav tid onsdag till fredag på bästa boendet, tack.