sommarhimlen utanför fönstret, jag saknar den svettiga klistra känslan betydligt mindre. Så jag får väl vara nöjd ändå, gilla läget, som man sa för ett tag sen. Och jag får också medge att den här dagen har varit nån sorts mellandag efter firandet i går. Svärmor – om någon undrar hur denna 93-åriga naturkraft klarade dagen – åkte ju med oss, med det vackra vita håret fladdrande i fartvinden, en blus i engelskt rött och en mångfärgad kjol som passade till och klackskor förstås. Och sen hade hon lite otur och spillde lite på blusen och skulle göra rent den på gästtoan och passade på att fråga Tvåan om hon ‘hade nåt lite’ och Tvåan fattade att det gällde nåt rengöringsmedel (svärmor är proffs på att ta bort fläckar f ö) – men nej, det var inte det hon menade – ‘nåt lite’ betydde just där en liten bit skinka att ge till rottweilern. För svärmor vill alltid ge lite extra, alltid vara den som månar om mest. Att rottweilern är sällsynt social och glatt sitter bredvid mig som aldrig ger extra är en helt annan sak. Han är fullkomligt nöjd om jag kliar honom bakom öronen och säger rara saker till honom. Förnöjsam är väl ordet.

Men svärmor var nöjd med dagen, tydligen. Och så fick hon ju träffa svärsonens pappa, som hon tycker är en stilig och trevlig karl.

I natt behöver vi nog inte fläkten.