– och vi har druckit té, jag har hängt tvätten från i morse och bakat en vit chokladkaka. Den blev också aningen solbränd på ytan, men eftersom chokladkakan i går såg väldigt mörk ut, men visade sig vara väldigt läcker, så utgår jag från att den här kommer att vara ätbar i morgon också.

Och dagen har varit strålande, vi kom förstås i väg en aning senare än jag hoppats, men maken blev klippt och vi kom fram i god tid till lunchen, som blev en god och glad tillställning med tolv närvarande. Åska och ett kort elavbrott hann vi också med där. Sen sken solen ihärdigt så vi tog kaffe, glass, jordgubbar och chokladkakan ute. Och maken satt ute, jag gissar att han fick lite färg på kuppen, han brukar bli brun på en kvart. Han som älskade att sitta i solen på förra balkongen sitter numer helst inne, så jag tycker det är lite trevligt om han får lite sommarfärg.

Sen är det en annan sak att den yngre generationen gjorde en liten utflykt och undrade om maken inte ville följa med, det fanns inga trappor och skulle vara väldigt handikappanpassat. Det är väldigt svårt att förklara att redan den här utflykten vi gjorde, ingen vila alls för maken, hans ansträngning att vara social – det är alldeles tillräckligt vad han klarar och han rör sig så långsamt, han ser ingenting åt vänster och kan tappa bort riktningen helt. Intentionen var god hos dom som erbjöd, men han kan inte. Det är inte så att jag försöker begränsa, hans handikapp gör honom begränsad. Som alltid, han sitter ner och dom som sitter bredvid reagerar alltid likadant – men han är ju nästan som förut. Lite svårt att gå, men annars så. Och jag vet hur det är, jag får förklara och förklara. Och han erbjöds möjlighet att vila, men det är inte bara enkelt, jag visste att han ville vara med. Och sängen ifråga är svår att resa sig ur. Jag vet.

Men i morgon är det nya tag.