– som alltid så här dags. Maken ligger i sängen, ytterdörren är låst, tallrikarna till frukosten står på bordet – jag läste nånstans att det kallas pensionärsdukning, men jag har alltid gjort så – väckarklockans knapp är upptryckt, jag letade reda på baddräkten, inte för att jag tror att jag kommer att använda den, men ändå.

Och jag laddar lite stillsamt för morgondagen. Att träffa människor jag tycker om och sällan ser, även om dom finns i mina tankar dagligen.

Och efter frukosten ska jag klippa maken och duscha honom som vanligt. Allt detta som för mig är just ‘som vanligt’, jag som fortfarande kan skapa och komma ihåg rutiner. En del av mina rutiner beror ju på makens fläckvisa oförmåga att upprätthålla rutiner. Han måste självklart leva på sitt vis, men komplikationen är att det gör jag också. Lever på mitt vis. För mig är det obegripligt att han kan gå ur badrummet med taklampan tänd och vattnet forsande ur kranen och lämna dörren öppen. Inte underligt alls för honom, han kom bara att tänka på något annat, som slog ut lampan och kranen och dörren. Och nästan alltid kan jag komma ihåg att det som finns till vänster väldigt ofta inte finns alls för honom. Han kan inte komma på tanken att vrida huvudet, varför skulle han, det finns ju inget där för det syns inte. Och så fortsätter det så. Och jag står bredvid.

Och soporna är slängda och spisen är polerad.