i tidningarna i morse. Den ena handlade om att pengarna avsedda för anhörigvårdare på något mystiskt sätt försvinner och inte används – nä hä, är jag förvånad? – och den andra handlade om ett alldeles nytt piller som man testar mot hjärntrötthet pga stroke. Och jag funderar på om det pillret en dag finns ute i handeln och om det skulle hjälpa maken, vad vet jag, och sen funderar jag på om piller mot hjärntrötthet skulle hjälpa mig. Så kunde dom säkert spara ännu mer på anhörigvårdare. Och jo, jag vet att den kategori som vårdar sina barn har det enormt tufft, jag vet. Men det gör det inte enklare här heller. Man kan inte jämföra. Jag känner en stor ödmjukhet inför människor som klarar situationer som ligger långt utanför min erfarenhet. Jag kan bara berätta om mitt, vårt, hur det är här.

Och jag skulle önska, jag önskar noga räknat varje morgon, att jag skulle kunna mer och bättre under dagen som kommer, och på kvällen kan jag notera att jag har blivit ungefär lika trött och ledsen och otålig som vanligt. Det startar redan när vi satt oss vid frukosten och maken verkligen är startsnabb, dvs jag häller upp vår gröt och vårt té och brer hans smörgås och när jag är färdig och lägger den på hans tallrik, så har han redan ätit upp mer än hälften av sin gröt, och innan jag är halvvägs i min tallrik så är han nästan klar med mackan också, och han vill ha den rostade sen omedelbart, så det gäller att vara lite uppmärksam där. Och framför allt inte att äta i sin egen takt.

Och omgivningen. Jag minns inte ens längre vem det var, minns bara att jag tyckte att det var någon som borde förstått bättre, men det gäller ju många – men dock. Vi åt hotellfrukost. Det går till så att jag får skaffa en snabb överblick av vad som finns, vad maken skulle gilla, och sen tar jag och samlar ihop det han vill ha, inom rimliga gränser. Det behövs minst tre turer runt om i ett ordinärt frukostlandskap innan han har alltihop, juice, nån sorts yoghurt med flingor, mackor med olika pålägg och så té med mjölk och socker. Sen kan jag möjligen samla ihop min egen frukost och vid det laget är jag hungrig, maken plöjer sina assietter med blixtens hastighet, så när jag sätter mig med min yoghurt så tittar han sig intresserat omkring och ser att oj då – det finns ju ägg och sill också. Och det hade jag missat, och det är ytterligare ett moment, ägg som ska skalas och delas och sillen som ska skäras upp. Och jag som knappt hunnit få i mig något är inte helt positiv till att omedelbart störta efter ägg och sill, men maken tjatar. Han vill. Och jag morrar. Och någon vid bordet säger förstås – ‘men låt honom få sin sill’. Och jag känner hur jag blir alldeles stel och reser mig bara upp från min tallrik och hämtar ägg och sill, och maken är nöjd och jag antar att den som var godhjärtad också var nöjd. Maken vill ha omedelbar behovstillfredsställelse, det vill många, men vi andra har socialiserat oss till att vänta då och då. Den fernissan är lite avnött hos maken. Och det i kombination av hans allmänna charm mot omgivningen gör förstås att den som bara då och då finns i utkanten, lättare tycker att jag är tjatig eller kärv.

Men i dag var det bara en vanlig frukost hemma. Det kan vara tillräckligt.