här också, dvs för maken och mig är det ingen skillnad mot en vanlig fredag, nästan åtminstone. Vi bor ju ganska nära torget i vår lilla stad och där pågår en högljudd klämfredag. Handlarna bjöd tydligen på frukost på torget mellan sju och nio, jag såg det när jag hämtade ut parfympaketet. Och så är det hoppborg för barnen och bakluckeloppis och diverse aktiviteter med musik. Mycket musik. Så makens vila blev inte så stillsam. Och jag sa, lite förstående, att det var väl bra att dom stackars människorna som plockat fram prylar åtminstone inte får regn på sig, det är hyfsat soligt. Men maken sa – ‘jag önskar mig en kraftig åskskur snarare’. Där ser man.

Och jag cyklade till biblioteket för att byta böcker. På vägen ut träffade jag på en bekant, som jag ser ibland. Hon är änka efter en nära vän, så vi stannade och pratade en stund. Hon påminde mig om när vi för tio år sen, våren innan maken blev sjuk, var på samma mottagning och satt tillsammans, och jag fnissade och påminde henne om att hennes man spillde på den dyra sidenslipsen. Och hon sa – ‘det gjorde han alltid’. Vi saknar honom. När Yngste var född skrev han ett fantastiskt brev, som jag sparat.