– svalor – tornseglare, jag vet – och ett glimmande flygplan ännu högre upp, när jag satt ute nyss. Och så grannen som högljutt fostrar sina döttrar – ‘om man inte äter upp det där, så orkar man inget godis sen, jag blir gaaaalen när du gör så där, spill ingenting, det säger jag bara’ – och så det milda kuttrandet med pojkvännen. Också ett liv.

Och jag med mitt halva glas vitt vin, sju meter bort, bakom hörnet. Ett annat liv. Så fort det går, alltihop. Och jag tänker på mina barn och barnbarn. I år åker vi inte till lilla C:s födelsedag, men Yngste kommer att vara där. Och jag ser bilden framför mig, när Yngste och Äldsta satt på trappan där vi bodde då, just en sån här kväll – han sitter där och klappar hennes arm, han var så där två år och jag är så tacksam att dom har fått en bra vuxenrelation också. Och jag tänker att något måste jag ha gjort rätt ändå, då när livet gick i svindlande hastighet, kändes det som att sitta i en bergochdalbana. Man kan aldrig veta hur det blir. Fortfarande inte. Att se med kärlekens ögon är inte enkelt alla gånger.