ville sig inte riktigt, dvs maken sov, jag hade svårigheter att somna. Så där kvart i två trillade ett namn ner som jag hade funderat på sen eftermiddagen, en avlägsen granne för många år sen, det var alldeles omöjligt – och sen bara dök det upp. En lättnad. Men många burnouts blev det innan jag somnade, jag var inte störd iofs, men det kändes onödigt ändå.

Och solen sken redan tidigt, jag hade fått en avisering om ett paket i går och gick dit, men tydligen hade dom bestämt sig för att röd dag=söndag=stängt för deras del. Inget meddelande på dörren. Så jag får väl hämta paketet i morgon.

Och maken och jag tog oss till kyrkan vid sjön, vackert som alltid. En tacksamhetens dag, fyrtio dagar efter Påsk. Och vi fick läsa nicaenska bekännelsen, lite längre och mer utförlig, en lovsång till Gud. Jag tände ett av de tunna mörkgula vaxljusen i ljusbäraren.

Sen tog vi oss hem, och maken klev ur bilen genom drivorna av almfrö, som samlas på trottoaren. Inte bara där, jag måste hålla koll på insynsskyddade balkongen vid sovrummet annars pluggar almfröna igen avloppet där och det kan bli lite trist.

Och sen marinerade jag kycklingbitar och stekte och rörde ihop en sås av creme fraîche med rostade vitlöksklyftor och senap. Det kan bli en liten eftermiddagssovstund. Det gäller bara att passa ihop det med limporna som jäser.