att sova bra i natt. Jag hade inga större problem med hotellrummet – frånsett att dom hade vita fördragsgardiner – när vi väl kommit dit, sängen var lagom hård, det var lagom temperatur för mig, hade det varit varmare hade jag svettats under täcket, men det hjälpte inte i morse – jag vaknade med maken strax före halv sex och somnade inte om sen. Det gjorde han, och sov gott och det var bra, men jag sov inte. Och jag låg och nästan hallucinerade om riktig apelsinjuice, för det fanns inte till frukosten, som det annars inte var nåt fel på, men det fanns ingen äppeljuice heller, och då blir jag lite kinkig.

Självklart fanns det ingen rågmjölsgröt, det finns bara hemma, så då åt jag nån sorts bananyoghurt. Men det fanns varma frallor, det finns sällan hemma. Och maken fick sina efterlängtade ägg och sin sill, jo men visst.

Och jag har ätit god mat, om än i lite underliga proportioner, och i går fick vi en underbar blåbärscheesecake.

Jag bara bävar lite för morgondagen, klockan ringer ganska tidigt och det blir månadens telefonsammanträde, delvis tidsmässigt täckande vår frukost, och senast strax före tio måste vi sitta i bilen igen eftersom maken har bestämt att vi ska vara med på en aktivitet drygt fem mil bort under dagen. Jag undrar om han – eller jag – egentligen orkar med det där.

Och för den som undrar, vi åt inte riktigt hela tiden, vi gick i kyrkan stup i ett, vi lyssnade på intressanta personer, vi pratade med vänliga och avhållna människor. En del funderingar snurrade runt i huvudet också. Och jag kan nöja mig med att säga att det kändes inte som en slump, vem som stod och ryckte i den av mig låsta dörren till handikapptoan då alldeles innan vi skulle åka hem. Om nu den dörren inte går upp när man tar i dörrhandtaget, så är det för mig rimligt att anta att det finns nån därinne som kanske kommer ut utan att man rycker flera gånger. Men det är jag. Inte särskilt dold irritation på båda håll. Fast lite komiskt tyckte jag det var. Långt inne.